Carisma – Ur tidningen Dagen 3/1-07
"För att bygga Guds
verk krävs en stark ekonomi"
Tre år har
gått. Tre år sedan kraschen som skakade den svenska frikyrkligheten. Det mesta
har börjat blekna.
Framgångssagan
med ständigt ökande medlemssiffror, spontandop under
konferenserna, den passionerade lovsången, specialeffekterna, de hänryckande
predikningarna. Gemenskapen i cellgrupperna. Kyrkan som aldrig sover med bönenätterna och matutdelningarna
till de hemlösa härbärgena och kvinnocentret.
En öppen famn
som tog emot vilsna ungdomar, ensamma och missbrukare. Det var så länge sedan
nu, finns de som säger. Varför skriva och älta? Det är
väl gårdagens nyheter?
Men Karismamänniskorna finns kvar. De är inte gårdagens nyheter.
De finns där, och inom sig bär de minnet av något unikt som upptagit deras liv
i nästan ett årtionde och för alltid lämnat ett avtryck. Man kan nästan säga
att det handlade om en kärlekssaga. Som slukade dem med hull och hår. Och som
slutade i sorg, besvikelse och saknad.
Som mest var
de drygt 800. Det är många, om man sätter det i ett perspektiv: för hur många
engagerade kristna finns det i Sverige egentligen?
En del har
lämnat Karisma bakom sig, försonat sig med tidens och livets gång, förlåtit gått
vidare. Andra slickar fortfarande sina sår. Tror inte på pastorer. Har svårt
att sätta sin fot i en kyrka.
Även om den
ideella föreningen Stockholm Karisma Center försatts i konkurs och upplösts,
Ekobrottsmyndigheten lagt ner sin förundersökning mot styrelsen och själva
församlingen skingrats är det inte slut. Inte förrän frågor har besvarats och
rykten tystats. Karisma är i högsta grad dagsfärska nyheter.
Berätta om
Karisma.
Karisma var
entusiasm och fokusering på bön. Enkelhet var ett av mottoorden.
Jag tänkte att det var det närmaste man kunde komma det som Jesus ville att vi
ska leva här på jorden. Alla fick plats, alla fick synas, man var välkommen som
man var.
Man fick göra
något. I andra sammanhang är det bara eliten som får det, så får alla andra
koka kaffe. Men Karisma var en kontext där alla fick ge. Härlig
lovsång. Härliga gudstjänster. Jag gillar fart
och fläkt. Vi letade länge efter en församling att gå med i efter att ha kommit
hem från en utlandsvistelse. I Karisma hittade vi det vi letat efter.
Och så
plötsligt en dag var allt borta. Församlingen blev upplöst och alla fick gå
hem. Man tänkte: jaha, var det här allt? Är allting bara borta nu?
___________________________________________________________________________________________________________________________
UNDER,
ORO OCH "SOM JESUS VILLE ATT VI SKULLE LEVA HÄR PÅ JORDEN"
The Karisma
Story, berättelsen om storstadsförsamlingen som skulle skaka om den svenska
pingströrelsen börjar 1994.
Thomas
Ardenfors, pastor i Uppsala pingst, sitter på ett flygplan hem från USA.
Inspirerad av vad han sett i kyrkan Without Walls
International Church i Florida får han en stark känsla: han vill starta en ny
kyrka i Stockholm, en kristen pionjärverksamhet med socialt arbete och starkt
engagemang för Gud. Han får ett infall - vissa säger ett tilltal från ovan - om
att han ska kontakta Sven Almkvist, predikant och ledarskribent på tidningen
Dagen; en man han knappt känner. Almkvist går med på att träffas och när de
sedan sitter på ett café i Gamla Stan visar det sig att båda tänkt i ungefär
samma banor. Thomas vision stämmer överens med Svens tidigare, omfattande
anteckningar.
Mötet i Gamla
Stan blir upptakten till planer på att starta en ny storstadsförsamling.
Den gemensamma
visionen bekräftas ett år senare, under pingströrelsens sommarkonferens på
Nyhem 1995. Enligt historieskrivningen, som villigt formas av kristna medier,
söks Almkvist och Ardenfors oväntat upp av den argentinske världsevangelisten
Carlos Anacondia.
De samtalar
länge och Anacondia säger bland annat: "Det som
lagts ner i era hjärtan har Gud planterat." Orden ses som en profetia.
Ardenfors och Almkvist har fått den bekräftelse de väntat på: de är på rätt
väg.
Den stora
nyheten offentliggörs under pingströrelsens predikantvecka i december samma år:
en ny pingstförsamling med tillhörande bibelskola ska startas i Stockholm i
början av 1996.
Beskedet
vållar oro bland pingstpastorer. Flera visar sig öppet skeptiska, talar om
splittring och svek mot pingströrelsens tradition: doktrinen om en enda
pingstförsamling i varje stad. (Trots att det redan finns flera stycken i
Stockholm.)
En ny
församling bör mynna ut från en befintlig, stabil pingstförsamling, menar
kritikerna och manar till eftertanke. Vissa oroar sig för synen på ledarskap,
då de tolkar Ardenfors och Almkvists linje som att de anser att församlingarna
behöver ett mycket starkt ledarskap vars visioner inte kan ifrågasättas utan
helt ska prägla medlemmarna.
Man befarar
också att den nya församlingen ska "stjäla" medlemmar från andra.
Jag skulle se
det som väldigt tråkigt om ni skulle stå utanför det ledarskap som vi formar
för Storstockholm, säger Sten-Gunnar Hedin, då vice föreståndare i Filadelfia
Stockholm. Ardenfors och Almkvist erbjuds att ansluta sig till Filadelfia men
nappar inte på erbjudandet. Ingen vet då att samma erbjudande kommer igen nio
år senare, då till en församling med över 800 medlemmar - och på ruinens brant.
Den ideella föreningen Stockholm Karisma Center ser dagens ljus i februari
1996. Församlingen proklameras i augusti.
Thomas
Ardenfors blir ordförande med strategiskt ansvar för verksamheten och dess
utveckling. Sven Almkvist blir föreståndare med ideologiskt ansvar samt
direktor för bibelskolan. Björn Holmgren, med ett förflutet i Livets Ord, blir
det tredje namnet i styrelsen. Han får ansvaret för arbetet på kontoret och
blir så småningom förlagschef för Karisma Media och rektor för bibelskolan.
Församlingens
målgrupp är passiva kristna, barnfamiljer, unga och "krogfolket". Grundtanken
är att församlingen ska bygga på "celler", eller
"cellgrupper" - små självständiga grupper människor som träffas för
bön och samtal och vars medlemmar visar omtanke om varandra. På söndagarna ska
alla dessa grupper träffas för "celebrations"
festgudstjänster med lovsång och predikan "den
stora kraftmanifestationen".
Församlingen
ska vara människoorienterad, i motsats till verksamhetsorienterad. Vi måste se
till att människor i församlingen mår bra, annars lämnar de församlingen,
berättar grundarna för Trons Värld, en tidning som tidigt ställt sig positiv
till Karismas vision och talar på ledarplats om "en ny tid för
pingströrelsen". De talar om att cellen inte får vara toppstyrd och att
församlingen ska präglas av "ökad demokrati och tydligare ledarskap"
där ett årligt medlemsmöte ska kunna avsätta styrelsen och pastorer med två
tredjedels majoritet.
Till synes mot
alla odds får församlingen tag i en nästan osannolikt centralt belägen lokal:
Evangeliska brödraförsamlingens lokal på Sveavägen 34/36, bara ett stenkast
från Sergels Torg. Man kallar det för "Sveavägsundret",
då hyresvärden går med på affären trots att de enda ekonomiska garantierna som
kan lämnas är de förväntade intäkterna från bibelskolan. Det berättas också om
ett profetiskt samtal som Almkvist får till sin mobil strax efter
hyresförhandlingen.
Sven Almkvist:
Telefonen ringer medan jag går Drottninggatan ner. Jag svarar; i andra änden
finns Roger Larsson, riksevangelist från
Frälsningsarmén, som säger:
"Är det
Sven Almkvist jag talar med?" På mitt jakande svar
fortsätter han: "Så säger Herren genom profeten: Varje lokal du behöver
för att förverkliga mina syften skall jag ge dig. Stolta män skall resa
sig upp men jag skall böja dem ned allihop".
Jag hade aldrig
talat med Roger Larsson innan denna händelse och jag har aldrig samtalat med
honom efter heller. Att han ringer till mig med ett sådant budskap några
minuter efter att vi haft ett avgörande samtal med banken som ledde till
Karismas första lokal är extremt anmärkningsvärt. Max en handfull personer
visste ens om att vi hade detta möte. Jag delade naturligtvis detta budskap med
Thomas och Björn omedelbart efter samtalet.
Vad man än
säger om Karisma, så kan man inte förneka att det hände saker i början, det kan
ingen ta ifrån oss, säger Sven Almkvist i dag.
Detsamma säger
Thomas Ardenfors och Björn Holmgren när de, var och en för sig, berättar om
Karismas begynnelse. Redan i början slår pastorerna fast ett antal grundvalar
som måste fungera i församlingen: andlig frihet, tydligt ledarskap, mäktigt böneliv, alla medlemmar i funktion, relevanta bibelstudier
och stark lovsång.
Den sjunde
grundvalen är ekonomisk styrka:
"För att
kunna bygga ett mäktigt Guds verk måste det finnas en stark ekonomi i församlingen.
SKC ska sträva efter sunda och starka finanser så att vi
ständigt kan bygga vidare" skriver pastorerna i församlingens andra
nyhetsbrev.
Från allra
första början är tempot högt. Redan under det första året bestämmer sig
församlingen för att hålla två rikskonferenser per år. En sommarkonferens -
Stockholm Camp Meeting - anordnas mitt under den
populära Vattenfestivalen. Biografen Park vid Stureplan fylls till brädden.
I september
börjar den första kullen bibelskoleelever. Man
inleder samarbete med skånska Ny Generation som blir Karismas satsning på
ungdomar. Man inleder också samarbete med missionsorganisationen Filippus Army och missionsskola startas. Thomas Ardenfors
kallar det för den andra fasen av församlingsstarten. Inte bara Sverige ska nås
med evangeliet, utan hela Skandinavien, Europa och muslimvärlden:
Vi är
övertygade om att vi ska sända ut massor av missionärer i framtiden, säger han.
Innan årets
slut har Karisma, enligt egna uppgifter, 100 inskrivna medlemmar. Antalet
cellgrupper växer, likaså antalet gudstjänstbesökare. Snart ryms man inte
längre i lokalen på Sveavägen. Sommaren 1997 hyr man in sig i Citykyrkan, som
är en välvilligt inställd pingstkyrka ett stenkast från Drottninggatan.
DEN FÖRSTA TIDEN
Karisma var
entusiasm och fokusering på bön. Det var jättebra! Enkelhet var ett av mottoorden, säger en av Stockholm Karisma Centers före
detta medlemmar.
När de
medlemmar som varit med i Karisma från allra första början berättar om hur det
var, får deras ögon en speciell glans. De berättar att Karisma var församlingen
där man fick vara den man var. Där man kände sig välkommen och bekräftad, där
människor lyftes fram som enskilda individer. Det var något fräscht. Grundarna
kompletterade varandra. Thomas Ardenfors hade en utstrålning "som kom ur
hjärtat" och "tände folk för visionen." Sven
Almkvist var den kloke bibelläraren som "alltid hade något att ge."
Thomas och
Sven hade en väldig enhet i anden, en gemensam vision. De slogs på
barrikaderna, för församlingen och visionen, säger Eva. Eva Sundborg kom med i
församlingen 1999. Så småningom drog hon in hela sin familj och kom att på ett
särskilt aktivt sätt engagera sig i församlingens sociala arbete.
När jag först
hörde talas om Karisma tänkte jag direkt: "Dit vill jag gå." Jag
kände en enorm dragningskraft. Min dotter var tolv år då. Vi gick dit båda två.
Och fastnade. Det var så fantastiskt! Jag minns att jag tänkte: "Det här
är det närmaste man kan komma det som Jesus vill att vi ska leva här på
jorden." Alla fick plats. Man behövde inte se ut på ett speciellt sätt.
Man fick komma direkt ur träsket.
Det var många
trasiga som kom, men det fanns ingen fördömelse som det kan vara i
frikyrkligheten. Min dotters liv blev helt igen.
För Teresia
Enberg är Karisma "där jag vuxit upp". Hon kom till tro 1994 och gick
med i SKC direkt efter flytten till Stockholm 1997. Karisma var en fantastisk
församling! Det var en kärleksfull atmosfär, sunt och bra, berättar hon.
Amanda Agestav
började gå på möten samma år och var med när församlingen proklamerades.
Man stod för
något nytt. Det var människor som ville skapa en församling byggd på just
människor och samhällsengagemang. Och jag tycker det är viktigt att kyrkan tar
ett samhällsansvar.
Men det var
inte bara ledarna som märkte av skepticismen från den övriga pingströrelsen.
En medlem
säger så här när hon minns den första tiden: Det var mycket snack om att
Karisma stjäl medlemmar från andra församlingar.
Och visst,
folk kom från olika håll och kanter. Vi kom själva från en annan församling i
Stockholmstrakten. Men det handlade inte om det utan om vad Karisma var då. Och
om att många var trötta på kyrkan. Karisma var annorlunda.
Stockholmskyrkornas
farhågor och misstankar om medlemsstöld väcks till liv igen strax efter
Karismas proklamation. Då får medlemmarna i Filadelfia Stockholm ett brev där
de inbjuds till att stödja Stockholm Karisma Centers vision ekonomiskt genom
att gå med i en "supporterklubb". Sten-Gunnar Hedin skriver ett öppet
brev i Dagen till Karismas ledning där han ifrågasätter agerandet. Ardenfors
och Almkvist tillbakavisar alla anklagelser om värvningsförsök.
________________________________________________________________
Församlingen
kommer tidigt igång med bönenätter en gång i månaden.
Man ber för alla församlingar i Stockholm, för barn och familjer, för att
"få ingång" och kunna hjälpa där nöden finns.
"Det var
härligt, konkreta böneämnen", säger en medlem
och berättar att det inte dröjde länge innan "ingångarna" fanns där.
Först drivs
det sociala arbetet i liten skala: man jagar sponsorer för att få ihop till
matpaket. Entusiastiska frivilliga delar ut paketen till fattiga familjer och
hemlösa. Matpaket delas ut jul efter jul. Vi ville inte sitta inne, vi ville
ut. Och vi fick massor med kontakter utanför, berättar en medlem.
Karisma syns.
Carola och Runar går med i församlingen och sprider sin glans över den. I
december 1998 anordnar de en julafton för hemlösa på varuhuset NK tillsammans
med Karisma och Ny Generation. Festen blir ett tjusigt komplement till Karismas
matutdelningar och får uppmärksamhet i media.
En annan
mediehändelse är Karismas medverkan i lekprogrammet "Ingenting är
omöjligt" i TV4. Programmet ersätter det omåttligt populära "Fångarna
på fortet" på fredagskvällarna och går ut på att valda team under en
veckas tid ska klara av ett omöjligt uppdrag. Ett av de tävlande teamen är
"Pastor & Co" Thomas Ardenfors plus ytterligare fyra Karisma-medlemmar.
Från 1998
flyttas också sommar- och nyårskonferenserna från Citykyrkan till Solnahallen,
en idrottsarena med plats för upp till 1 550 åskådare. Hyran är på cirka 40 000
kronor per gång.
DEN FÖRSTA KRISEN
Det första
bakslaget kommer under 1997. Församlingens ekonomi är i en enda röra och måste
redas ut. Björn Holmgren får tillsammans med sin assistent och en
bokföringskunnig medlem i uppdrag att få ordning på bokföringen och upprätta
bokslut för 1996 och 1997. Samtidigt skär det sig i samarbetet mellan Thomas
Ardenfors och Björn Holmgren.
Björn Holmgren
har känt Almkvist och Ardenfors långt innan de två pastorerna träffats. Han har
pratat församlingsplanteringar med båda - på var sitt håll och ser sin tydliga
roll i att fröet till Stockholm Karisma Center kunnat sås och börja gro.
Han har en god
erfarenhet av att vara med och starta en ny, annorlunda församling: när Livets
Ord bildades var han en av de första medlemmarna, tillsammans med Birgitta och
Ulf Ekman. Han tillbringade sju år i Livets Ord, innan han lämnade församlingen
och jobbet som Livets Ords förlagschef.
Vid tiden för
Almkvists och Ardenfors möte i Gamla Stan är han marknadschef på pingströrelseägda Dagengruppens
förlag. Det är till honom som Almkvist och Ardenfors åker från Gamla Stan för
att diskutera vidare och ytterligare forma visionen.
När Karisma är
ett faktum hamnar Holmgren delvis självvalt i skymundan för de självlysande
pastorerna Almkvist och Ardenfors. Men församlingen och dess vision blir hans
liv, lika mycket som de andra pastorernas.
Han sjösätter
förlaget Karisma Media som ger ut den uppmärksammade boken "Kan man tjäna
pengar och tjäna Gud?" av Jan-Gunnar och Per-Olof
Eurell: karismatiska kristna och framgångsrika vd:ar i näringslivet. Enligt
Holmgren räddar boken, vars första upplaga säljer slut på två månader, den unga
församlingens ansträngda ekonomi.
Källan till
Holmgrens växande missnöje är att han inte "känner igen Sven Almkvists
vision" i Karismas utveckling. Han är emot att Almkvist blir ordförande
för Filippus Army och misstänker att
missionsorganisationens ledare har en "osund sexuell relation" med en
medlem. Han försöker påtala det men ingen vill ingripa, berättar Björn Holmgren
i dag.
Han reagerar
också på det höga tempot, Thomas Ardenfors storslagna planer och löften som ges
men saknar täckning i styrelsebeslut. Han anser att Thomas Ardenfors inte är
lämplig att vara ledare och ber föreståndaren Almkvist att ta itu med honom.
Sven Almkvist
lovade att ta det med Thomas "på ett pastoralt plan". I verkligheten
betydde det att ingenting hände, berättar Holmgren. Ardenfors känner sig i sin
tur baktalad och motarbetad. Föreståndaren Almkvist ställs inför ett ultimatum:
Holmgren vill få bort Ardenfors. Ardenfors vill få bort Holmgren.
Jag valde
Thomas. Jag gjorde det jag trodde var rätt.
Björn Holmgren
sägs upp med omedelbar verkan. Både han och hans dåvarande fru avkrävs svar på
frågor som "Tänker ni rekommendera andra ett medlemskap i Stockholm
Karisma Center?" Holmgren uppmanas att erkänna sina
synder inför församlingen, synder som ska ha bestått i att han baktalat pastor
Ardenfors och "spridit falska rykten".
Gör han inte
det, blir båda makarna uteslutna, får de veta. I praktiken utesluts de i alla
fall genom att vara de enda som inte bjuds in till ett extrainkallat årsmöte.
Den lilla ekonomiska styrgrupp som haft till uppgift att reda ut bokföringen
och som just blivit färdig med bokslutet för 1996 upplöses.
Avtalet med
revisionsfirman Ernst & Young som Holmgren anlitat sägs upp.
Holmgren
berättar i dag att han, i samband med att han lämnade Livets Ord (han sa upp
sig efter kritik mot och efterföljande konflikt med pastor Ulf Ekman) blev
bortretuscherad från församlingens offentliga historieskrivning.
Han känner att
samma sak hände honom efter att han fått sparken från Karisma. Samtidigt menar
han att mycket gått som han befarat: De tendenser jag ville stoppa i början
blev just det som så småningom fick Karisma på fall, säger han. Och fallet
"Filippus Army" blev Stockholm Karisma
Centers första offentligt kända bakslag.
Knappt ett och
ett halvt år efter "Björn Holmgren-krisen",
i januari 1999, beslutar styrelsen med ordförande Sven Almkvist i spetsen att
lägga ner Filippus Army. Orsak:
"synd i ledarens liv".
Filippus Armys grundare och ledargestalt,
Mikael Torstensson, tvingas lämna med omedelbar verkan. Detsamma gäller kvinnan
med vilken Torstensson vänstrat.
Sven Almkvist
skräder inte orden i sin kritik av den fallne ledaren: All form av otukt är
alltid allvarlig synd. I det här fallet är det extra allvarligt av två skäl:
För det första har synden pågått under en längre tid. Vidare handlar det om en
ledare, och ledare har alltid ett extra stort ansvar för sina handlingar, säger
Sven Almkvist i en intervju i tidningen Trons Värld. Han talar också om faran
att låta visionen konkurrera med det enda väsentliga: Jesus Kristus.
________________________________________________________________
Det han inte
säger är att Torstensson blåst upp omvändelsesiffrorna och överdrivit
resultaten av sitt arbete på missionsfältet. Enligt vittnen som kommer att träda
fram senare har han också hållit medlemmarna i ett järngrepp med sin
auktoritära ledarskapsstil, höga krav på effektivitet och noll insyn samt
använt profetiska tilltal på ett manipulativt sätt. Filippus
Army hade blivit en sekt.
________________________________________________________________
FRAMGÅNGSSAGAN OCH
MAKTSPELET
Flera forna Karismamedlemmar tar till just det ordet när de i dag ombeds svara på frågan: Vad var det som gick snett och ledde
till församlingens fall? De talar om auktoritärt ledarskap, manipulation, höga
krav på effektivitet och noll insyn.
Men 1999 och
åren närmast efter var Stockholm Karisma Center sinnebilden av en framgångsrik
och god församling.
Om ledarskapet
var auktoritärt, så var det i varje fall ingen som ifrågasatte det. Fanns det
några varningssignaler så var det ingen som såg eller ville se dem varken
församlingsmedlemmarna eller den kristna pressen.
De kritiska
rösterna hade tystnat. Trots Filippus Armys
nedläggning skulle missionsarbetet fortsätta, det hade ledarna sagt. Världen
låg och väntade med öppna armar på att erövras åt Gud av Karismafolket.
1999 gör
Karisma allvar av satsningen på socialt arbete. Stiftelsen Karisma Care bildas
för att med hjälp av frivilliga driva härbärgen för hemlösa och missbrukare. År 2000 formuleras visionen 20 000 medlemmar år 2020.
Konceptet "Kyrkan som aldrig sover" tar form. Människor bussas från
de invandrartäta förorterna Alby och Rinkeby till Celebrationsgudstjänster i Citykyrkan.
För det
storslagna i Karisma är engelskan det rätta språket: det är "Save
Party" och "Megalife Praise
Party", "Get Ready" och "Save the
World". Stockholm Karisma Center ser ut som en framgångssaga. Det är
proffsigt och storslaget. Man trycker upp reklamtidningar där pastorerna
Ardenfors och Almkvist ler sina bländvita leenden mot en bakgrund av sprakande
fyrverkerier. "Stockholm Karisma Center på väg!"
är rubriken.
Rikskonferenserna
lockar med kända evangelistnamn från när och fjärran. Gudstjänsterna liknar
allt mer en show med mäktig lovsång, ljud och ljuseffekter och illustrerade
predikningar med tjugo, trettio, ibland fyrtio medverkande. Nyfrälsta döps i en
mobil dopgrav på scenen. "Visionen är
tillväxt!" skriker man ut i predikningarna.
Tio-i-topplistor på församlingar efter antalet döpta publiceras och trenden är
tydlig: Karisma är på väg mot toppen!
Men allt
skimrar inte i rosa och fyrverkeri. Det kostar att vara Sveriges snabbast
växande församling. Stockholm Karisma Center handlar på kredit. Kvitton, i den
mån de sparas, förvaras i kassar och skokartonger.
Bokföringen är
så gott som obefintlig. De bokslut och årsredovisningar som krävs enligt
bokföringslagen upprättas inte. För åren 1997-2000 upprättas årsredovisningar
och bokslut först under 2001.
Det året 2001 går
församlingens ekonomi back med drygt tre miljoner kronor. Men det är ingenting
som församlingsmedlemmarna vet något om. Inte heller äldstekåren
informeras. Äldstefunktionen i Karisma var rådgivande
och gick ut på att ge synpunkter.
Karisma
hade ingen äldstekår i den mening som är vanligt inom
pingst. Det var styrelsen
som var beslutsfattande, berättar Anders och Gertie
Edin äldste i Karisma.
Detta var
något som grundarna bestämde redan vid starten. Pastorerna skulle inte behöva
förankra sina beslut i en bromskloss till äldstekår.
I stället skulle de redovisa och prövas av kåren en gång per år. Men det blir
inte så i praktiken. Det blir varken några mer detaljerade redovisningar eller
prövningar. Bristen på demokrati leder till avhopp från äldstekåren.
Av de ursprungliga äldste finns i början av 2000-talet knappt några kvar.
___________________________________________________________________________________________________________________________
2000-TALET
I början av
2000-talet händer också det som kommer att bli helt avgörande för maktbalansen
i Karisma och därmed församlingens hela fortsatta utveckling. Grundaren och den
teologiske ledaren Sven Almkvist drabbas av en äktenskaplig kris som slutar i
skilsmässa. Han drar sig undan allt mer.
Efter konsultation
med en referensgrupp bestående av andliga ledare och rådgivare inom pingst
beslutas det att Almkvist ska ta timeout från föreståndarskapet.
Inte heller
det beslutet förankras i församlingen. En dag blev det uppläst från ett papper:
Sven genomgår skilsmässa och drar sig tillbaka. Jag kände mig så ledsen för
hans skull. Vi trodde att Sven drog sig tillbaka tillfälligt, men sen blev det
permanent, berättar Eva Sundborg.
Församlingen
fick aldrig tillfälle att välja Thomas till föreståndare. Thomas presenterades
som föreståndare under tiden "Sven tog en paus" på grund av
skilsmässan. Men det visade sig att Thomas inte hade några planer på att ta
Sven tillbaka, säger före detta medlemmen Amanda Agestav.
Både Almkvist
och Ardenfors säger i dag att det var nödvändigt för Almkvist att ta en paus.
Särskilt Almkvist själv betonar att de privata problemen tog så mycket tid och
kraft att det inte hade varit renhårigt mot församlingen att vara kvar som
föreståndare. Det var också vanskligt att undervisa om frågor knutna till
äktenskap och familj.
Enligt
Ardenfors förändrades inte så mycket i praktiken.
Sven hade
egentligen inte någon traditionell föreståndarroll. Vissa frågor som kan vara
begränsande för en pastor som är skild fick kanske jag ta lite mer av. Men
engagemanget var oförändrat till hösten 2004. Vi var egentligen från allra
första början måna om att växeldra. Och vi växeldrog
under hela tiden, nästan ända fram till slutet.
Almkvist ger
en annan bild.
Thomas var
ensam föreståndare. Jag var kvar i styrelsen, men satt inte med i VU
(verkställande utskottet) och det var där som besluten fattades. Jag
marginaliserades. Det var ett maktspel.
DET VERKSTÄLLANDE
UTSKOTTET
I början av 2000-talet
får Stockholm Karisma Centers styrelse nya medlemmar. Utöver Almkvist och
Ardenfors tar man in pastor Mattias Lekardal (2000),
pastor Andreas Nielsen och pastor Richard Svensson (2003). Lekardal
blir ordinarie medlem, Svensson och Nielsen adjungerade, vilket betyder att de
inte har rösträtt.
Mattias Lekardal har varit knuten till Stockholm Karisma Center mer
eller mindre från starten.
Ursprungligen
från pingstförsamlingen Karisma i Höör, förväntas han komma med en andlig
kraftinjektion till Karisma i Stockholm. Sedan den definitiva flytten till
Stockholm och SKC får han många ansvarsfulla arbetsuppgifter.
Han blir bland
annat församlingens ekonomichef. Han predikar allt mer. Han håller offertal kraftfulla "peptalks",
ibland riktigt långa, i vilka han med hänvisning till olika bibelverser
uppmanar församlingsmedlemmarna att lätta på plånboken och ge offer utöver det
tionde de redan betalar.
Andreas
Nielsen dyker upp i början av 2000-talet. Han kommer från ett arbete som
ungdomspastor i USA. Han tas emot med öppen famn av Stockholm Karisma Center
särskilt av Thomas Ardenfors som ser vissa amerikanska församlingar som viktiga
förebilder. Bland annat drömmer han om att skapa ett Dreamcenter
i Stockholm efter den framgångsrika förebilden i Los Angeles.
Flera personer
talar om en varm vänskap som snabbt växer fram mellan de två. Thomas tar
Andreas under sina vingar och är fascinerad av Nielsens ungdomliga,
USA-inspirerade framtoning. Andreas Nielsen riktar om den redan unga
församlingen som får en ännu mer ungdomlig och "flashig"
stil. Han satsar på media och musikproduktion och blir så småningom
församlingens presschef.
Andreas
Nielsen är egentligen en given ordinarie styrelseledamot i Stockholm Karisma
Center. Skälet till varför han inte kan bli det är att han sedan flera år
tillbaka dras med skulder hos kronofogden.
En informell
styrelse inuti styrelsen skapas: VU, det verkställande utskottet. I det ingår
trojkan Ardenfors, Nielsen och Lekardal som, sedan
Sven Almkvist dragit sig tillbaka till rollen som förkunnare och bibellärare,
mer eller mindre ensamma sätter agendan, formar och styr församlingen.
SVEN ALMQVIST
Att grundaren
Almkvist, efter skilsmässan, flyttades åt sidan är en utbredd uppfattning hos
merparten av gamla församlingsmedlemmar.
De menar att
makten försköts och koncentrerades till föreståndaren Thomas Ardenfors. Sven
Almkvist blir bortpetad. Han skulle ta time-out, men time-outen tog
aldrig slut, säger en medlem.
Många väntar
på att han ska återvända som föreståndare men det händer inte. Det finns de som
uppfattar det som att han blir bortmanipulerad av Ardenfors som inte tänker
släppa ifrån sig makt. Andra ser händelseutvecklingen som något naturligt och
självklart med tanke på omständigheterna men förvånas över grundarens alltmer
undanskymda och oklara position.
Styrelsemedlemmarnas
bild av Sven Almkvists ställning är följande
Richard
Svensson: Sven hade beslutanderätt. Fram tills jag blev sjuk hösten 2004 hade han
möjlighet att vara med och påverka besluten, det är jag helt övertygad om. Sen
vet jag inte om alla beslut hade förankrats i styrelsen, men jag vill inte vara
så radikal och säga att han var åsidosatt.
Mattias Lekardal: Generellt sett uppfattar jag inte att han hade en
svagare position. Sven hade precis lika mycket att säga till om som någon annan
vid varje styrelsemöte. Han hade en starkare roll än jag eftersom han var
grundare. Jag försökte aldrig att trycka tillbaka hans röst och jag uppfattade
inte att någon annan gjorde det heller. Sven hade fullständig rätt att tycka
till. Jag har inte sett att han reserverat sig mot något styrelsebeslut.
Mattias Lekardal talar samtidigt om en "decentralisering"
av styrelsen som innebar att många beslut fattades utanför.
Det hela gick
mer och mer över till pastorsmöten. Ansvaret för konferenserna lades över på
Andreas som fattade ekonomiska beslut i samband med det förutom 2005. Rickard
hade budgetansvaret för Bibelskolan. Många centrala beslut fattades av yttersta
Pastorsteamet med Thomas som ytterst ansvarig, säger Lekardal.
Sven Almkvist
ger en annan bild av förloppet: Vad som hände efter skilsmässan var att min
roll i praktiken blev allt mer marginaliserad i fråga om den operativa
ledningen av Karisma. Det bildades ett operativt VU (verkställande utskott)
bestående av Thomas, Andreas och Mattias. Där fattades de operativa besluten
(läs: leddes hela Karismas verksamhet) som sedan rent formellt togs i styrelsen
någon gång varannan månad (där jag satt med). Jag hade dock kvar min ledarroll
i församlingen genom min förkunnelse. Det var först när VU beslutade att också
minska den rollen, där jag ända från Karismas start alltid dragit det största
lasset, och nu blev bortplockad från konferenserna samt bara fick ett möte per
månad att predika på, som min "brytning" med övriga teamet blev allt
mer tydlig.
Jag vet att
det väckte stor oro i församlingen över denna utveckling och att många ville se
mig mer i talarstolen. Detta var absolut inte en utveckling jag ville se. Dock
var jag inte med i VU samt var i minoritet i styrelsen. Jag ville dock inte
splittra församlingen i en öppen maktstrid och Thomas var vid denna tidpunkt
församlingens föreståndare.
Min teologiska
uppfattning är att man inte ska attackera det ämbetet så jag var tyst... lojal.
Sven Almkvist
säger också att han redan år 2000, i samband med att de privata problemen
började, avsade sig alla attesträtter. Det, menar han, är förklaringen till att
han inte kom att ses som ansvarig för den ekonomiska misskötseln under
konkursutredningen 2005.
Konkursförvaltaren
såg att det inte fanns en enda räkning efter 2000 som var attesterad av mig.
Därför ansåg han att mitt ansvar för ekonomin var begränsat. Det är
förklaringen till varför han inte kopplade brottsmisstankar till mig när han
överlämnade fallet till Ekobrottsmyndigheten, utan bara till Thomas och
Mattias.
Thomas
Ardenfors blir förvånad när attesträtterna förs på tal.
Det har jag
inget minne av. Så vitt jag känner till hade Sven samma rätt och ansvar som vi
andra.
Konkursförvaltaren
Staffan Cassmer säger så här:
Jag kan inte
med bestämdhet säga att jag har sett eller inte sett Sven Almkvists underskrift
på räkningar och fakturor, för det minns jag inte. Men jag minns att jag inte
såg honom som huvudansvarig, inte ens som i någon högre grad medansvarig för den uppkomna situationen. Utan det var de
andra pastorerna, Thomas Ardenfors och Mattias Lekardal
som jag såg som ansvariga för de ekonomiska aktiviteter som ledde till
konkursen. Det var de som var de mest aktiva när det gällde att generera
kostnader och ansvariga för upplåningen.
__________________________________________________________________________________________________________________________
GODA
NYHETER - OCH DÅLIGA - ELLER HUR EKONOMIN TILLÄTS RASA
Medan vissa
beslut fortfarande fattas av hela styrelsen gemensamt fattas allt fler beslut
som rör den löpande verksamheten i det verkställande utskottet, eller delar av
det, utan att förankras hos styrelsens övriga medlemmar.
Någon
förankring i församlingen är det inte heller tal om. Ibland informeras
församlingen om besluten. Ibland inte.
Det finns en
huvudregel för informationsspridning i Karisma. Goda nyheter offentliggörs vitt
och brett. Dåliga nyheter hålls hemliga. Till de goda nyheterna hör att
församlingen växer med cirka hundra medlemmar per år. Allt fler besöker
gudstjänsterna. Bibelskolan och konferenserna gästas av kända predikanter från
USA, Storbritannien och Australien.
Engagemanget
hos medlemmarna är äkta och brinnande. Många lägger ner hela sin fritid på
arbetet i församlingen: Celebrations, de illustrerade
predikningarna, lovsången, den sociala hjälpverksamheten. I gengäld får de
uppleva en gemenskap och en skaparglädje de aldrig upplevt tidigare. De talar
om en påtaglig Gudsnärvaro.
Nya ansikten
dyker också upp hela tiden. Tack vare församlingens utåtriktade profil kommer
många unga människor för första gången i sitt liv i kontakt med den kristna
tron. En del av dem fastnar. De fångas upp av "Ny i tron", en
verksamhetsgren som består av medlemmar som ger det stöd som behövs för att man
ska framhärda i det nya, utifrån sett kontroversiella, livsvalet.
Till de dåliga
nyheterna hör de allt högre kostnaderna och de allt fler obetalda fakturorna.När medlemmarna delar
ut matkartonger till fattiga familjer tror de att
maten har skänkts av välvilliga näringsidkare som tycker att Karisma gör en
fantastisk insats. De har ingen aning om att församlingen köpt in maten, men
struntat i att betala leverantörerna.
Ett annat
exempel är den stora kick-bikeutdelningen våren och
sommaren 2001."Ett stort antal föräldrar som
aldrig förut besökt oss kommer på Celebration i
samband med att deras barn får en gratis kick-bike",
meddelar Thomas Ardenfors stolt.
Men
sparkcyklarna är inte gratis - inte för Karisma. De måste betalas. Men fakturan
stoppas undan och "glöms bort". Inte heller de kända predikantnamnen
som sprider glans över församlingens rikskonferenser är gratis. Det kostar att
ha personer som Wynne Lewis (England), Mal Fletcher,
Luke Barnett, Aaron
Jayne (USA) och Christine Caine
(Australien) som gästtalare.
I de allra
flesta fall är villkoret för att de ska komma, förutom arvodet, att de får
resan och uppehället betalda. Ibland gäller det även deras familjer. Och celebriteterna reser inte i turistklass; de flyger businessclass, inkvarteras på högklassiga hotell och bjuds
på lyxrestauranger. Det är en kostnad som hellre än gärna tas av
Karismas ledning - men ingenting man upplyser medlemmarna om.
I stället
används de kända gästerna flitigt i marknadsföringen av Stockholm Karisma
Center och dess framgångsrika pastorer.
DE UPPBLÅSTA SIFFRORNA
"Stockholm
Karisma Center på väg!"
"Från
åtta hundra till tre tusen!"
"20
000 medlemmar år 2020!"
"Visionen
är tillväxt!"
Framgång föder
framgång, brukar man säga. Stockholm Karisma Center var inget undantag. Ju mer
församlingen växte, ju bättre frälsnings- och dopsiffror
man visade upp, desto större intresse för församlingen.
Den från
början minst sagt kyliga inställningen från
pingströrelsens sida mjukas upp. Karisma och dess
pastorer blir accepterade, med tiden respekterade och beundrade. Den kristna
pressen rapporterar från välbesökta konferenser, skriver om spektakulära dop
och besvarade frälsningsinbjudningar samt publicerar imponerande dop- och
frälsningsstatistik.
De leende
männen bakom framgången porträtteras i långa intervjuer med stort uppslagna
bilder i somriga miljöer.
Framgången
leder till att det strömmar in mer pengar. Både från hängivna
församlingsmedlemmar, men också från andra, som står vid sidan om och imponeras
av den unga, spänstiga församlingen, ledarnas glöd och statistiken.
Det sägs att
det är vanligt i amerikanska församlingar att mötessiffrorna avrundas uppåt.
Som i mycket annat tog Stockholm Karisma Center efter: antalet mötesdeltagare
avrundades uppåt innan det redovisades offentligt. Enligt flera insatta källor
pågick det från församlingens första början.
235 blev 250.
Det är inte så
farligt till en början. Men ser man att det blir satt i system, då blir det
allvarligt, säger en person med insyn i Karismas statistikredovisning. Vi
räknade mötesbesökare vid varje möte och förde in siffrorna i ett dataprogram.
Det man fick höra sen stämde inte överens med min bild. De uppgav långt fler
mötesdeltagare än vad som var. Det de gjorde var att de slog ihop siffrorna
från möten, berättar medlemmen.
Mötesansvariga
hade till uppgift att räkna alla besökare. Till det använde de matrisräknare.
Min uppgift var att räkna mötesdeltagare. Sedan upptäckte jag att det var en
till som räknade. På omvägar fick jag veta att pastorerna inte var nöjda med
våra siffror. Så de skickade sina assistenter och sekreterare för att
kontrollräkna, berättar en mötesansvarig.
Även
frälsningssiffrorna överdrevs. Alla som redovisades gick inte fram därför att
de blev frälsta utan kanske därför att de ville ha förbön för något annat,
berättar flera personer med insyn i Karismas statistikredovisning
.
Det fanns en
mentalitet: man ville att det skulle vara bättre än vad det var. Ledningen
ville visa att församlingen växte.
En medlem som
till följd av sin ställning i församlingen varje vecka deltog i pastorsmöten
bekräftar: Siffrorna friserades. Åtminstone med tio procent
uppåt. Det var till följd av ett beslut som den innersta kärnan i styrelsen
tagit. Motivet var att man gör så i USA.
Fakta:
Stockholm Karisma Center
Grundades 1994
av Sven Almkvist och Thomas Ardenfors.
Försattes i
konkurs och upplöstes 2005.
SKC var under
slutet av 1990-talet och början av 2000-talet landets snabbast växande
frikyrkoförsamling. Då den upplöstes hade den drygt 800 medlemmar.
SKC blev känd
i frikyrkosverige som den unga, kaxiga uppstickaren
som med mäktig lovsång och spektakulära gudstjänster lockade tusentals ungdomar
till sina gudstjänster och konferenser. SKC bedrev omfattande arbete bland
hemlösa i Stockholms innerstad och startade flera utposter i stadens
invandrartäta förorter.
SKC blev den
första svenska pingstförsamlingen någonsin som gick i konkurs. Skulderna i
konkursen uppgick till 12,3 miljoner kronor.
Fakta:
Visionen
Stockholm
Karisma Centers vision var: Nyckelorden var målmedvetenhet, närhet och
kvalitet, att alltid utgå från de svaga och att varje besökare alltid skulle få
med sig något hem. Så småningom utökades visionen till "20 000 medlemmar
år 2020".
Fakta: Den
tvåvingade församlingen (GILEADS – VISION)
SKC:s uppbyggnad kunde liknas vid en bevingad figur där
ledningen var huvudet, församlingen var kroppen, den ena vingen stod för
cellgrupperna och den andra för all övrig verksamhet. Cellgrupperna var små
grupper på upp till tio personer, inte nödvändigtvis medlemmar i församlingen,
som träffades regelbundet hemma hos varandra för bön och samtal och
sammanstrålade under söndagens stora gudstjänst celebration - i kyrkan. En cellgrupp som växte
delades i två. Varje cellgrupp hade en ledare som var ansvarig inför en pastor.
Fakta:
Huvudpersonerna Sven Almkvist
Grundare av
SKC och pastor under åren 1994-2005
Församlingens
föreståndare med ideologiskt ansvar till 2001. Direktor för bibelskolan. Ideologiskt ansvar för förkunnelsen och operativt ansvar för den
andra vingen med cellgruppsarbetet.
Thomas
Ardenfors
Grundare av
SKC och pastor under åren 1994-2005
Styrelseordförande
med strategiskt ansvar för verksamheten.Från
2001 församlingens föreståndare. Hade det operativa ansvaret för
"verksamhetsvingen" som innefattade ungdomsarbete, socialt arbete,
arbete med barn, mission och all övrig församlingsverksamhet.
Mattias Lekardal pastor i SKC under åren 2000-2005
Hade en mängd
olika arbetsuppgifter sedan han kom till SKC 2000. Bland annat ekonomichef och
under vissa perioder ansvarig pastor för bibelskolan och själavården.
Andreas
Nielsen
Ungdomspastor
under åren 2000-2005
Ansvarig för
konferenserna, sång och musik samt cd-produktion.
Richard
Svensson
Pastor under
åren 2002-2004
Kom till SKC
för att utveckla bibelskolan. Ansvarig för cellgruppsbygget och utbildningarna
på bibelskolan.
DAGEN IMORGON
- Dokument Karisma, del 2:
Pris; 9 541
000 kronor - per år
_________________________________________________________________________________________________________________________________________________________