Stockholm Karisma Center del 5
”Dödsskuggan har drabbat oss
alla på olika sätt”
Vi fick undervisning som gick ut på att kritik var
lika med förtal, säger en före detta medlem.
Församlingen förvandlas. Medan vissa medlemmar privilegieras känner sig andra
utfrysta. Anställda förses med munkavle och förbjuds tala med pressen. Endast
skriftliga frågor besvaras av ledningen. I ”Dokument Karisma” har Dagen
berättat om en församling som brann för Gud och sin stad.
Men också om uppblåsta besökssiffror, manipulativa
predikningar och Stockholmspolitikernas ”svek” mot Stockholm Karisma Center.
Samt om maktens korruption skvallerskador och skvallerormar.
Det här är femte delen i Dagens berättelse om den goda församlingen Karisma och
dess väg till konkurs.
________________________________________________________________________________________________________________________
Har du varit vittne till några
oegentligheter?
Ja, det har jag. Vilka
då? Vi hade ju betalkortterminaler. Jag har blivit uppmanad att dra Dinerskort och skriva en falsk faktura. Det handlade om
25 000 kronor. Jag sa att jag inte kan dra ett kort och få in 25 000 till
Stockholm Karisma Center.
Teresia Enberg, aktiv medlem sedan
1997, ideell medarbetare på kontoret, Karisma Media och i själavården, hann se
mycket under sina år i församlingen. Troligen mer än de
flesta.
Under flera år ansvarade hon för bok
och skivförsäljningen och förestod butiken där Karisma Media, och sedan Dreamcenter AB, sålde egna skivor samt annan kristen
litteratur och musik. Som de flesta andra frivilliga gjorde hon sitt jobb med
glädje och stolthet. Arbetet gav hennes liv en ny viktig dimension. Trots att
hon hade flera chefer över sig var det hon som behövde stå till svars inför
leverantörerna.
Än i dag kan hon översköljas av
skamkänslor och hoppas att de och alla andra förstod att det inte var hennes
fel att Karisma Media och Dreamcenter AB svalde
leverans efter leverans utan att i gengäld spotta ur sig betalning för det
levererade.
Egentligen stal vi från
leverantörerna, eftersom de inte fick betalt, säger hon. Det var inte det att
Teresia saknade ambition att betala för beställningarna.
Hon saknade medel. Pengarna som kom
in från försäljningen, de bara försvann. Det som gick in direkt på bankkontot,
genom kortmaskinen, fick jag aldrig se. Det var ju de pengarna som skulle
användas till att betala för varorna och beställa nya. Men kontot var tomt
därför att pengarna redan använts till annat och det gick inte att betala
leverantörerna.
Även butikens kontantkassa tömdes. De
kom och tog pengar från kontantkassan. Några av pastorerna visste att vi hade
pengar i kassan, så de kom och tog när något skulle betalas.
Mattias Lekardal
var den som tog oftast, men jag tror att han många gånger var skickad av
Thomas. I början kunde jag inte stå emot. Sedan protesterade jag. Det var ju de
enda pengarna vi kunde förfoga över.
Vi låste kassan, så de fick be om
pengar. Men det funkade inte alltid. Om en medlem står i kassan och en pastor
kommer och vill ha pengar, då säger ju inte medlemmen nej.
Teresia säger att det skedde
regelbundet, men blev mera sällsynt efter att hon sagt ifrån. Då kunde hon i
alla fall använda pengarna från kontantkassan till att beställa så mycket som
hon hade pengar till. För i likhet med många andra vägrade även bok och
skivförlagen till slut att leverera till Karismas lilla butik.
Det märks tydligt att det som hänt
fortfarande är levande och smärtsamt för Teresia.
För mig som avskyr skulder var det
väldigt jobbigt. Det var ju mig leverantörerna ringde till när de inte fick tag
i de andra. De har till och med ringt efteråt. Mattias
Lekardal blir
irriterad när han hör Teresias berättelse.
Jag förordade alltid att
leverantörerna skulle betalas, säger han. Att han då och då hämtade pengar ur
kassan förklarar han med att de skulle redovisas och läggas i kassaskåp.
SJÄLAVÅRDSDOKUMENTET
Det var det värsta jag varit med om,
säger Teresia Enberg när själavården kommer på tal. Hon började jobba som
själavårdare i Karisma redan i slutet av 1990-talet.
Jag började under Anna-Lena
Johansson. Det var sunt och bra, man höll samtalen på ett bra sätt. Jag hade
naturligtvis
tystnadsplikt. Alla själavårdare fick skriva under ett papper om
tystnadsplikt. Sedan gjordes organisationen om. Mattias Lekardal
blev chef och Caroline Lekardal koordinator.
Anders och Gertie Edin var ansvariga ledare, men det
var de bara till namnet. Under lång tid respekterades själavårdarnas
tystnadsplikt. Men någon gång förändrades det, berättar Teresia Enberg. Ja, det
stämmer att saker och ting som framkommit i själavårdssamtal fördes vidare.
Folk kunde bli uppringda därför att de påståtts ha sagt saker. Mattias ville alltid
veta ”vem det gällde”.
Han försökte pumpa mig på vem som
sagt vad, trots att jag sa att jag hade tystnadsplikt. Det var tydligt att han
gjorde det på uppdrag av Thomas. Det kändes som att de skulle veta och
kontrollera allt. Vid ett tillfälle råkade Teresia, som även jobbade på
kontoret i Dreamcenter få med sig fel papper från
skrivaren. Pappret hade överskriften Tystnadsplikt för själavårdare i Stockholm
Karisma Center.
Hon läste det och skrev av vissa
punkter. En tid senare kallades hon till samtal med koordinatorn. Först fick
jag fylla i hur mycket förtroende jag hade för pastorerna och andra liknande
saker.
Det kändes som åsiktsregistrering.
Sedan fick jag ett annat papper att skriva under. Jag trodde inte mina ögon.
Det var DET pappret! Förbindelsen att iaktta sekretess vid arbetet som
själavårdare i Stockholm Karisma Center som Teresia talar om innehöll fyra
undantag. Tre av dem ålade rapporteringsskyldighet till närmaste chef i
själavården.
Ett av undantagen löd: Om en medlem
spridit rykten och förtal gällande annan medlem eller ledare så skall detta
rapporteras till närmaste chef i själavården. Förtal och ryktesspridning kan
förstöra människors liv och vi vill på allt sätt medverka till en hälsosam
kyrka.
Jag kan inte skriva under på det här,
sa jag. Förresten har jag redan skrivit under ett. ”Men nu har vi ett annat”,
sa Caroline. Och då sa jag att jag inte kan rapportera till andra vad folk
säger till mig i själavårdssamtal. Teresia tog upp frågan med pastor Sven
Almkvist som sa sig inte känna till dokumentets existens.
Han blev väldigt upprörd över
dokumentet. Jag minns det samtalet väldigt väl, jag ringde upp honom och tog
upp frågan samt läste upp dokumentet. Hans reaktion var: Men det är ju sjukt!
Är du säker på att detta är korrekt?
Efter ett brev till övriga pastorer
som hon än i dag inte fått någon reaktion på drogs pappret tillbaka. Men
Teresia bestämde sig för att sluta med själavården. Under vårt samtal hösten
2006 säger hon: För mig var tystnadsplikten helig.
Caroline Lekardal kommer ihåg pappret. Vi hade ett
annat papper innan men det hände så mycket i församlingen så vi höll på att
arbeta fram ett nytt tystnadspliktspapper. Vi kände behov av det eftersom det
sociala arbetet ökade och det kom många människor utifrån. Det du sitter med är
ett förslag, det blev inte godkänt av Thomas, säger Caroline Lekardal.
Hon säger att de nya reglerna
arbetades fram av ett team. Jag bara skrev. Det var andra som utarbetade det.
Jag arbetade för Gertie och Anders Edin och var bara
en assistent. Vilka ingick i teamet?
Jag tänker inte lämna ut några namn
för publicering. Det var ett team och Gertie Edin är
den som är ansvarig. Stämmer det att du gav pappret till en själavårdare för
att få det underskrivet?
Jag gav det till en person inom
själavården på uppdrag av Gertie. Men som sagt, det
var inte godkänt av ledningen att vi skulle använda det.
När Gertie
Edin konfronteras med Caroline Lekardals uppgifter
säger hon så här: De som ingick i teamet var Mattias Lekardal,
som var ansvarig själavårdspastor, Caroline, jag, Anders (Edin, Gerties man), någon gång Thomas Ardenfors han var del av
all verksamhet och Richard Svensson, vid något tillfälle.
Jag minns att vi diskuterade ett nytt
papper om tystnadsplikten och att vi höll på att sammanställa det. Men just det
här att man skulle rapportera till den närmaste chefen i fall någon kom med
förtal, det kan jag faktiskt inte minnas.
Du förstår, jag var ansvarig för
själavården, men sedan Caroline blev koordinator hade jag inte samma insyn
längre. Mattias Lekardal jobbade tajt ihop med henne
och gick förbi mig.
Jag har inte koll på allt som hände i
själavården. Gertie Edin får pappret uppläst för sig
flera gånger. Sa du åt Caroline att ge det här pappret till en själavårdare för
att skriva under?
Nej, det har jag inget minne av. Jag
har aldrig sagt till någon att ge något papper till en medlem att skriva under
på. Hände det, då var det i så fall Mattias som bestämt det. Han var vår
närmsta chef, han jobbade och tog beslut över våra huvuden. Jag var ansvarig
för själavården, men Mattias Lekardal var ansvarig
pastor och jag var underordnad honom.
Jag kunde aldrig fatta något beslut
utan att Mattias sagt ja. Det Caroline säger att hon bara var min assistent
stämmer inte överens med verkligheten. I praktiken var hon mycket mer än så.
Mattias gjorde henne till koordinator utan att vidtala oss innan. Hon övertog
alla kontakterna med själavårdarna och vi Anders och jag hängde plötsligt i
luften.
Den 1 september 2004 blev min man och
jag uppsagda, båda på samma dag. Trots det stod vi under lång tid efter det
officiellt som ansvariga för själavården.
NÄR KRISEN INTE LÄNGRE KAN DÖLJAS
Vid nyåret 2003/2004 börjar man släpa
efter med löneutbetalningarna till de anställda. Eftersläpningen blir större och
större för varje månad som går och det blir svårt för de anställda att betala
sina räkningar. Deras frågor om lönerna ignoreras.
Det var Thomas som ledde personalsamlingarna. De var mycket manipulativa. Det
var en massa glada tillrop att vi skulle hålla ut.
De kunde ge oss beröm och säga att
”vi är stolta för att vi håller ut”. Personalen var kuvad, ingen vågade fråga
eller protestera offentligt, berättar en anställd.
Utdrag ur personalmötesprotokoll 15 juni 2004:
Pastor Thomas: ”Det vi är inne i nu är
inte ett normalt tillstånd, utan en skarv på vägen mot nästa nivå.”
På personalmötena gavs det
undervisning av innebörden ”Gud förser”. När folk blev alltmer upprörda och
tryckte på, då sa de ”Det är inte Stockholm Karisma Center som är er arbetsgivare
utan det är Gud.” ”Det är Gud som är er försörjare.”
Till slut blev vissa så förtvivlade
att de skrek: ”Ska jag skicka upp min hyra till himlen?”
Utdrag ur personalmötesprotokoll 8 oktober 2004:
Pastor Sven: ”Ytterst sett är Gud vår
arbetsgivare och han har lovat att vara vår försörjare.”
Sommaren 2004 kommer det inga löner alls. Anders och Gertie
Edin, båda anställda av SKC, har ibland inga pengar att köpa mat för och får
hjälp av vänner. De har inte heller råd att köpa månadskort och får stanna
hemma från jobbet.
Lönerna för de anställda i SKC är
inte höga. Anders och Gertie Edin, ansvariga för
cellgruppsbygget och själavården har båda 17 500 kronor i månadslön, före
skatt. Samtidigt som de blir utan lön åker
Thomas Ardenfors och Andreas Nielsen till Hillsong
Conference i Sidney Australien. Flygbiljetterna med British Airways kostar
29 866 kronor styck.
Under den här perioden säger
pastorerna att de själva är de sista att ta ut lön. De sa att de inte hade
mjölk på bordet, säger en medarbetare. Vi pastorer tar ut lönen sist, sa de
både på församlingsmötena och på personalmötena, säger en annan.
Men siffror från Skatteverket visar
att de fyra ledande pastorerna har en skaplig årsinkomst (taxerad
förvärvsinkomst) det året. Ardenfors 371 000, Almkvist
390 900 Nielsen 259 000 och Lekardal 264 000.
Utdrag ur personalmötesprotokoll 11 september 2004:
Pastor Thomas:
”Dödsskuggan har drabbat oss alla på
olika sätt. Alla i pastorsteamet tar hårt på den här situationen som nu råder.
Det går inte att gå igenom detta av
sin egen kraft. Oavsett hur hårt kampen sliter på oss, kommer Kristus att
förbinda våra sår.”
Hösten 2004 får SKC Kronofogden efter sig. Kraven som anmälts dit har vuxit
till cirka två miljoner kronor.
Kraven är både från
företag, enskilda personer och staten som har fordringar på 637 000 kronor i
form av obetalda skatter och arbetsgivaravgifter för anställda. Enligt
myndighetens egen undersökning saknar föreningen SKC utmätningsbara
tillgångar.
Kronofogden hotar med konkurs. Pastorerna
försöker få ihop pengar för att undgå konkursen. Uppgifterna om konkurshotet
läcker till media. På medias frågor svarar man att skulden ”är säkerställd”
alternativt att ”hela skulden till staten är nu betald”.
Men vid utgången av den frist som
ställts upp av Kronofogden fattas det fortfarande 220 000 kronor och
myndigheten lämnar in en konkursansökan. Efter en senare inkommen inbetalning
dras den tillbaka. SKC undkommer konkurs med nöd och näppe.
Enligt de uppgifter som SKC:s ledning lämnar till media genom pressansvarige pastorn
Andreas Nielsen har generösa gåvor till församlingen gjort det möjligt att
täppa till hålet.
Men bilden stämmer inte riktigt. Det
är lånekarusellen som är i gång igen och den slutar inte
att snurra trots hotande konkurs och trots att allt fler skulder inte längre
går att hemlighålla.
I september 2004 får Allan Lind, äldste i församlingen, ett telefonsamtal från
en av pastorerna där han uppmanas att agera. Om 18 timmar går vi i konkurs. Vi
måste fixa det här. Vi upplever att du är utvald att hjälpa till med det här
säger pastorn.
Allan Lind sätter sig ner och börjar
ringa runt. Enligt pastorn handlar det om att låna pengar med löfte om
återbetalning senast ett visst bestämt datum. Lind lyckas få lån från två olika
personer.
Jag drog in helt oskyldiga, ovetande människor. Med den insikten som pastorn i
fråga borde ha haft då fanns det inte en chans att betala tillbaka någonting,
inte inom överskådlig tid, säger Lind i dag.
Har de här långivarna fått tillbaka
sina pengar? Ja, det har de.
Från
församlingen? Nej.
Tystnad.
Fick de pengarna av dig?
Tystnad igen. Ja. Jag drog in oskyldiga människor. Man har ett ansvar
mot dem.
Hur mycket rörde det sig om? Allan
Lind viftar bort frågan.
Det är pengar.
Omvärldens strålkastare, lika starka
som de som upplyst Karismas scen och de predikande pastorerna riktas nu
obönhörligen mot församlingsledningen, som krävs på svar.
Krismöten anordnas. En ekonomisk
styrgrupp, med personer utifrån, tillsätts för att bringa reda i
ekonomifrågorna. Bokslut för åren 2001–2003 upprättas i den mån det går med
tanke på den närmast obefintliga bokföringen.
Årsmöten hålls, vid vilka ledningen,
på revisorns rekommendation, beviljas ansvarsfrihet. Ett kraftfullt saneringsprogram
sjösätts för att minska kostnaderna: församlingen måste spara 550 000 i
månaden.
Flera anställda sägs upp. Den första
åtgärden blir att lämna Dreamcenter och flytta till
billigare lokaler. Filadelfia Rörstrand, den kyrka som så kraftfullt arbetade
mot bildandet av Stockholm Karisma Center tio år tidigare, och vars pastor och
sedermera föreståndare Sten-Gunnar Hedin försökte övertyga den unga
uppstickaren att bli Filadelfias dotterförsamling, blir nu den lokal där den
bångstyriga karismatikern får fira sina celebrations.
Den ekonomiska styrgruppen möts av
”en soppa”. Kvitton och avstämningar fattas. Några bokslut finns inte.
Föreningens och pastorernas privata utgifter är svåra att skilja åt. Bland
annat märks det att ledningens kontokort använts både för församlingens och för
privata utgifter.
Det gick inte att separera vad som
var privat och vad som var församlingens utgifter. Mat och klädinköp kunde
definitivt ifrågasättas.
Också resor
hotell och logi. En del mobiltelefonräkningar var
ofantligt höga, säger en av medlemmarna i den ekonomiska styrgruppen. Man reste regelmässigt i första klass. Hur i hela friden kan man bo på lyxhotell
och äta gott på restaurang när man vet att församlingen är i knipa? Det var vad man tänkte när man såg fakturorna, säger en
församlingsmedlem med insyn i styrgruppens arbete.
Bit för bit blir medlemmarna varse om
omfattningen av
misskötseln. Allt fler skulder ser
dagens ljus och det visar sig att skuldsättningen är betydligt högre än vad
ledningen hittills uppgett. Det börjar sjuda bland församlingsmedlemmarna: av
ilska, besvikelse och ren fasa.
När sanningen om Sveriges snabbast
växande församlings katastrofala situation uppdagas finns det de som skyndar
till dess undsättning. Pingst Fria Församlingar i Samverkan sträcker fram en
hjälpande hand i form av 3 miljoner kronor. 2,8 miljoner är ett lån, resten
gåvor från församlingar. Både Pingst
FFS Karismas pastorer och den
ekonomiska
styrgruppen är övertygade om att Stockholm Karisma Center ska kunna
räddas.
Men det blir inte så. Till följd av
gjorda åtstramningar slutar 2004 med ett underskott på ”bara” 400 000
kronor. En person inom den ekonomiska styrgruppen, verksam i slutskedet,
berättar
så här: Efter de enorma underskotten 2001, 2002 och 2003
lyckades vi vända trenden. 2004 var det bara 400 000 minus. Vi var på god väg.
Det var egentligen inte ekonomin som fick det hela att stjälpa.
Utan det att ledningen hållit undan sanningen. Det fanns inget förtroende kvar för
dem. I slutet av 2004 och början av 2005 märks en drastisk nedgång i offrandet.
De tidigare så givmilda medlemmarna vill inte ge längre.
Anna Bieniaszewski Sandberg
Reporter - anna.sandberg
dagen.
Publiceringsdatum: 2008-01-09
Avdelning: Nyheter, Tro o kyrka
Källa: Dagen