Den bibliska vägen till Fadern genom
Jesus Kristus har en given världsbild, gudsbild och människosyn som ligger till
grund för budskapet om frälsning. Gud är personlig, helig, nådig, kärleksfull
och barmhärtig. Han är Fadern och Skaparen som står över skapelsen, men som
uppenbarat sig i sin Son Jesus Kristus. ”Den som har sett mig har sett Fadern”
(Joh.14: 9). Människan skapades till likhet och gemenskap med Gud, men hon lät
sig frestas till uppror och olydnad och skildes från Gud, som är helig (Jes.59:
2). Det är inifrån, från människans hjärta, som det onda utgår, säger Jesus
(Matt.15: 18; Mark.7: 21-23). Det stora problemet är synden, och ondskan är ett
inre problem som kräver en inre
lösning. Därför sände Gud sin Son Jesus Kristus för att frälsa människan från
synden och återupprätta gemenskapen med sig själv genom en ny födelse (1 Joh.3.8). Den som tar emot Jesus, blir ett Guds barn
(Joh.1: 12), föds in i Guds rike av vatten och ande (Joh.1: 13 och 3:3-6) och
får den helige Ande som ett sigill och en handpenning på arvet (Ef.1: 13-14;
Rom.8: 17; 1 Joh.5: 2,10). Allt detta ges av nåd genom tro på Jesus Kristus som
försonat oss med Fadern genom att ta på sig straffet för våra synder (Joh.3:
16; Rom.3: 22-26; Gal-3:14; Ef.2: 13-16). Han är Guds Lamm som tar bort
världens synd (Joh.1:36).
Det
goda, evangeliska budskapet är, att Gud själv berett frälsning och helgelse för
sina barn genom Sonen och Anden, att vi varken kan eller behöver frälsa oss
själva genom yttre gärningar. Gud gör verket i oss inifrån och formar oss till likhet med Sonen i kärlek och trohet
till Fadern (Rom.8: 29) – om vi vandrar i Anden (Rom.8: 3-11). Först sker
pånyttfödelse genom Anden, sedan följer goda gärningar som en frukt av Guds
kärlek i oss (Rom.5: 5). Det var den befriande insikten för Martin Luther och
John Wesley, som båda förgäves kämpat för att efterlikna Jesus Kristus i egen
kraft genom askes och yttre gärningar.
Den
naturliga och innerliga gemenskapen mellan Fadern och Sonen är modellen för
lärjungarnas gudsrelation genom den helige Ande - då som nu. Hjälparen den
helige Ande kommunicerade med lärjungarna var de än gick fram, vägledde, fyllde
och utrustade dem till tjänst i Guds rike för att de som lemmar i Kristi kropp
skulle fortsätta Jesu verk att förkunna det trosskapande, frälsande Ordet för
alla folk, fostra lärjungar, döpa, bota sjuka och uppväcka döda.
Den inre
resan
baserar sig på en helt annan världsbild, gudsbild och människosyn, nämligen den
ockulta föreställningen om människan som ett mikrokosmos av ett gudomligt
makrokosmos med inre energier analoga med energierna i universum. Resan har i
alla tider lockat människor från vitt skilda sammanhang: österländska
religioner, grekisk filosofi, gnosticism, hermetism, alkemi, teosofi,
antroposofi, New Age och kristen mystik, men likheterna döljs av de
terminologiska skillnaderna.
Ockultismen
är en bedräglig slöja som hindrar människor
att se betydelsen av Jesu försoningsdöd på Golgata kors. Spindeln i nätet
är ormen från lustgården, som fortsatt att fresta med guddomliggörelse oberoende av Gud.
Kärnan är lögnen om
människans innersta gudomliga identitet, gudagnistan,
som förbinder henne med en större gudomlig helhet, det Ena, Varat, Brahman,
Världssjälen, en okänd ”GUD bortom Gud” (KG Hammar, Samtal om Gud, s.20). Gudagnistan är gemensam för alla människor,
menar man, även om benämningarna varierar från Atman och Buddhanaturen i öster
till Självet, det högre Jaget, Kristusjaget eller Logos i väster. Målet för resan är den mystika erfarenheten som innebär en ny upplysning och insikt (gnosis) om människans,
förhållande till gud och universum, att hennes innersta, gudomliga Själv är en del av den dolda, stora enheten
bortom mångfalden.
Upplysningen åtföljs av paranormala fenomen som
visioner, auditioner, levitation, ut-ur-kroppen-upplevelser, bilokation,
förmåga att bota sjuka, att läsa tankar, att tala med djur etc. Dessa är
tecknen på gudomliggörelsen och påträffas hos s.k heliga män över hela jorden:
indiska gurur, buddistiska boddhisattvor -
och katolska helgon!
Metoderna på vägen är askes och djupmeditation (kontemplation) med hjälp av gemensamma tekniker: lotusställning, manipulation
av andningen, fokusering på inre energicentra (chakran) och repetitiva böner - med eller utan radband. Teknikerna
syftar till att passivera, ”tömma” eller ”rena” medvetandet, för ”Guds närvaro
kräver jagets frånvaro”, säger man. Samtidigt aktiveras en gåtfull inre energi,
kundalinikraften, eller ormkraften,
som man skall få att strömma från ryggslutet upp till hjässan och den stora
upplysningen. I indisk mystik är det den kvinnliga Shakti som söker förening
med guden Shiva i det högsta chakrat. Föreningen beskrivs av Johannes Aagaard,
f.d. docent i missionsteologi vid Århus universitet, som en ”kosmisk orgasm”,
en upplevelse av ljus och enhet med starka lustkänslor.
William
Johnston, jesuit, professor i mystik teologi och meditationslärare menar att
kundalini förekommer över hela världen, bland buddister, taoister, indianer –
och katolska mystiker. I sin bok Mystical
Theology beskriver han en kundalini upplevelse hos en katolik försänkt i
kontemplation (djupmeditation). Johnston ser ett samband mellan kundalini och
de kristna mystikernas inre eld och erotiska språk. Han förknippar också en del
paranormala fenomen hos Teresa av Avila (1500-talet), Padre Pio (1887-1968) och
St Joseph of Cupertino (1600-talet) med kundalinikraften (Mystical Theology , 1995, s 140-149).
För tio år
sedan var New Age på tapeten. Då höjdes många varnande röster och alla var
överens: New Age var inte bra. Den ockulta världsbilden (mikro-makrokosmos),
människosynen, uppfattningen om synd och frälsning var österländska och stick i
stäv med evangelisk kristendom. Teknikerna som tömde medvetandet hade samma
effekt som olika droger och öppnade för främmande andemakter. Nu sprids samma föreställningar och samma
tekniker inom ramen för ”kristen mystik” men ingen reagerar. Vad har hänt?
Är
det okunnighet eller rädsla för att bli kallad kärlekslös, dömande och
splittrande som tystar kritiken? Är det inte vår plikt att förvalta det budskap
vi fått oss givet och pröva allt och alla med Bibeln som norm, Ordet som –
enligt Jesus - skall döma oss på den yttersta dagen? Innebär inte kärlek till
Gud också kärlek till Sanningen och trohet mot hans Ord? Paulus och Johannes
uppmanar gång på gång församlingar och enskilda lärjungar att se upp för
villfarelser, bevara det de hört från begynnelsen och förbli i den sunda läran,
den enda som leder till frälsning. ”Partier måste finnas hos er”, säger Paulus
i 1 Kor 11:19, ”för att det skall visa sig vilka det är som håller
provet". Lögnen om människans gudomliga väsensgrund blir inte sannare av
att upprepas i kristna böcker, föredrag och massmedia, men den har redan lett
till en gnostisk, nyandlig teologi, som omfattas av allt fler inom kristenheten
– tvärtemot Jesu undervisning om att det onda kommer just från hjärtat, att
synden är ett inre problem som kräver en inre åtgärd: pånyttfödelsen. Först då
tänds det Sanna Ljuset och Livet i människans hjärta. Pg a bristfälliga
bibelkunskaper och teologisk omedvetenhet ser man inte att den mystika teologin
i kärlekens och enhetens namn undanröjer stötestenen och hörnstenen Jesus
Kristus och sällar sig till en världsomfattande antikristen ideologi. Den
månghövdade gnostiska hydra som Irenaeus bekämpade är på frammarsch.
För
en utförligare jämförelse mellan New Age, kristen mystik och modern teologi
hänvisar jag till artikeln Kristendom eller
nykristendom? Vid behov kan jag sända den som Word-fil, 24 sidor.
I artikeln påvisar jag a)
likheter mellan österländska meditationstekniker och kristen djupmeditation b)
likheter i upplevelsen av gud inom österländsk och kristen mystik c) likheter mellan
den mystika teologin, senvedisk hinduism och föreställningar inom New Age.
Jag
menar att användningen av meditationstekniker baserade på indisk yoga leder
till upplevelser som får konsekvenser för teologin. I den kristna mystiken har den evangeliska
referensramen redan förskjutis i riktning mot en senvedisk enhetsfilosofi, där
den stora insikten är att människans innersta väsenskärna, Atman, är identisk
med ”Gud” eller världssjälen, Brahman. Frukten är en mystik teologi med många
avsteg ifrån klassisk, evangelisk kristendom.
I sin senaste bok Kristen
mystik (2000) från Norma bokförlag sid 239 har Antoon Geels sammanfattat
den mystika teologin i sju punkter:
·
Den gudomliga energin
pulserar fram och tillbaka i kosmos. Skapelsen är en nödvändig emanation, ett
utflöde, och ett lika nödvändigt och i många fall latent återflöde tillbaka
till Ursprunget.
·
Gud är därför både immanent
och transcendent, dvs. inneboende i skapelsen och bortom den.
·
Gud är både dold och uppenbarad.
Guds väsen kan man i grunden inte säga någonting om. Mystikern väljer ett
apofatiskt (förnekande) språk för att, trots outsägbarheten, ändå försöka
utsäga något om denna Gud. Guds verk eller egenskaper kan däremot beskrivas i
katafatiska (bejakande) termer.
·
Före skapelsen var
människan delaktig i en preexistent enhet. På grund av syndafallet har
människan ”glömt” denna enhet, som är hennes Ursprung.
·
Den inneboende gudomliga
energin finns inom människan som en ”liten gnista”. För att förverkliga den måste
människan nå bortom allt sådant som hör skapelsen till. Erfarenheten av
gudomlig närvaro förutsätter personlighetenes frånvaro, jagets död, mors mystica,, (den mystika döden).
·
För att nå bortom sin egen
personlighet använder mystikern ett antal tekniker, till exempel askes,
meditation, kontemplation, bön, visualiseringar, m.fl.
·
De mer systematiskt lagda
mystikerna har utvecklat en scala
perfectionis, en lära om andlig utveckling i olika steg. (Geels, Kristen mystik, s.239).
Den mystika teologin är förödande för
evangelisk kristendom. Människan blir upphöjd, Gud avlägsen och Jesus diffus.
Han reduceras närmast till prototypen för en gudomliggjord mänsklighet. På den inre resan mot
gudsmötet i djupet av själen behövs han varken som dörr eller väg. Nej,
den frälsande insikten är - liksom i hinduismen och gnosticismen - att han
redan finns där, anonymt i varje människa, som Logos i botten på alla religioner (Karl Rahner, Wilfrid Stinissen)
eller en inre Kristus, eller Buddha-naturen, Självet, Kristus-Jaget etc.
”Atman”, eller det ockulta ”Självet”,
har många synonymer. Tat tvam asi, ”Du är det” säger hindun. Därför är vi alla
potentiella gudar, bara vi skalar av lökens olika lager genom askes och
meditation så gudagnistan kan lysa fram. Det behövs m a o ingen Frälsare
utanför människan.
Budskapet
är antikristet per definition i 1 Joh 4:2-4 och 2 Joh 7-10. För om
Kristus-Logos finns i botten av alla religioner skiljer man mellan Jesus och
Kristus. Den historiske Jesus född av jungfru Maria är inte längre Kristus,
vilket innebär ett avfall från den urkristna bekännelsen: Jesus är Herren. I den kristna mystiken
flyttas tyngdpunkten från försoningen till inkarnationen, som verkar att ha
gudomliggjort hela mänskligheten oberoende av förhållandet till Jesus. Fram
träder ett syndfritt släkte, som bara behöver hitta sin innersta identitet.
Den
mystika teologin genomsyrar hela boken Kristen
djupmeditation av Wilfrid Stinissen, men den skymtar även fram i hans
senare böcker, liksom i Den inre
trädgården av Per Mases. Teologin visar sig även i den nya kyrkoordningen
och förslagen till nya gudstjänstböcker för Sv kyrkan.
Några
exempel ur Kristen djupmeditation:
Människans
djupaste kärna är född av Gud (s 31). Hennes grund är en gnista av Guds kärlek
(s 32). Hennes äkta personlighet är Guds kärlek (s 33). Källan finns innerst inne bara vi borrar oss tillräckligt djupt (s
36-37). Borrmaskinen är den ”oavlåtliga bönen”, dvs korta upprepningar ( s 118
och 126). Ljuset finns i hjärtats djup (s 128). Därför behöver vi bara bli det
vi är: ljus (s164). Ljuskällan finns i solar plexus (s 165). ”För varje människa
gäller att hennes djupaste jag är Kristus (s 42). ”Det kommer en tid då
du har upptäckt att detta ’Abba, Fader’ …alltid har funnits i dig” (s 167).
Enligt
Stinissen bekräftar mystikernas erfarenhet detta. Den ”gamla teologin lärde att människan vid
dopet fick den heliggörande nåden som innebar att Gud tog sin boning i henne,
men redan Tomas av Aquino hade insett att han inte var mer närvarande i en döpt
än i en odöpt” (42). Teresa av Avila kommer till samma ”insikt om att Guds
närvaro, kraft och väsen är i alla ting”( s 42-43). Solar plexus, som enligt
Stinissen är säte för ”ljuskällan”, sammanfaller med manipura-chakrat i yogan.
Några
exempel ur Den inre trädgården
Det
finns en djup brunn i vår inre trädgård. Den lockar inte till narcissiskt
självbeskådande – men man upptäcker där sitt
sanna jag, skapat till likhet med Gud. Därför har Teresa av Avila följande
inbjudan från Gud: ’O själ, sök dig i mig’ och ’O själ, sök mig i dig.’ (s 92).
Det
är Guds vilja, att vi kommer till oss
själva och når kontakt med livets källflöden.
Så kan ett friskt och rikt liv växa fram (s 29).
Den
kristna mystiken har övertygelsen om att vi alla är kallade till helighet – till att bli ett med vårt
djupaste jag (63).
Ökenfäderna
bejakar en reningsprocess där den gudomliga energin får verka. Johannes
Cassianus (360-435) säger att det är ’hjärtats
renhet’ som möjliggör djupare andlig kunskap, vilket enligt Mases är en
allmängiltig sanning för den kristna mystiken. För att nå dit måste man ge upp
allt: tankar, gudsbilder, föreställningar, egen vilja.. Det är enligt hans
lärare Evagrius Ponticus (346-394) ett ’bildlöst
skådande’ (Jfr Zenmediationens Väsensskådande s 6 ) Medlet är upprepningen av en enda kort sats som ’Gud kom till min
räddning’. Den stillar tankarnas flöde och blir till den ordlösa närvaron inför Gud. Övningen leder till ’hjärtats renhet’ och förmedlar erfarenhetsmässigt
vetande om Gud. (s 63).
Det
”rena hjärtat” och ”det bildlösa skådandet” är enligt Antoon Geels (Kristen mystik, s 75) synonyma uttryck
för apatheia, d v s det kontemplativa
stadiet. Evagrios karakteriserar det som ”orubbligt lugn”, ”fulländad
formlöshet” och ”omedvetenhet om all sinnlig erfarenhet” (Geels, s 68).
Begreppet ”renhjärtad” har m a o fått ett annat innehåll än i Bergspredikan.
Definitionen av synd är den samma som i
österländska religioner och New Age, nämligen separationen eller illusionen av
separation från Gud, inte upproret och olydnanden som förorsakade separationen.
Därför är frälsningen just att hitta sitt ockulta, sanna Själv och den
inneboende naturliga enheten med Gud och andra människor. (Jfr ”Människosynen”.)
Enligt
Wilfrid Stinissen i ” Kristen djupmeditation”: Man kan alltså säga att det som ligger till grund för människans alla
villfarelser är en fundamental illusion: hon vet inte vad eller vem hon är.
Inom buddismen betonas det att synd
kommer av brist på kunskap, brist på medvetenhet. Därför bör man upplysa och
medvetandegöra människan. Den som är medveten om vad han är, är nödvändigtvis
god, han strålar av kärlek. Det är detta som Jesus säger: ’Sanningen skall göra
er fria’. (Joh. 8: 32) s 30. Ja, vår synd består i att vi förnekar vår djupaste
natur” (s 36).
Enligt
Per Mases i ”Den inre trädgården”: Ursynden är att
människan rev sig loss från sitt förtroendefulla ja till Gud.
Enligt
Stinissen :
Men om hon lägger sin tyngdpunkt på det
allra djupaste i sig själv, det gudomliga varat, då upptäcker hon också
överallt, hos alla människor, detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är
också världens djupaste grund ( s 87).
Universum
kan liknas vid en cirkel /--/ du kan också, då och då, dra dig tillbaka i Gud
som är universums medelpunkt. Där, i medelpunkten, som är en punkt som
sammanhåller hela cirkeln, har du på ett hemlighetsfullt sätt kontakt med allt
och alla på samma gång.
Cirkeln med en punkt i mitten känns igen från buddistisk litteratur.
Den här världsbilden finns också hos Martin Lönnebo: Det bästa sättet att nå andra människors djup är att nå sina egna, ty
på djupet är vi förenade (ur Ängeln). Djupet verkar motsvara C. G. Jungs kollektiva
omedvetna och Eckharts urgrund, ”Gudomen”.
Enligt
Per Mases: Med
hänvisning till Henri le Saux, benediktinermunk och Indienmissionär: I centrum av människans hjärta bor
tillsammans med Gud även hennes medmänniskor och hela skapelsen… Där Gud bor är
ingen skild från andra (s 95).
Balansen
är hemligheten och att komma in i enheten
med sig själv och hela tillvaron…Genom att vi blir förankrade i vårt djup
övervinns dualismen (s 36).
Gudsbilden är
senvedisk-platonsk
Det
stora Varat, ”Mysteriet”, som vi inte kan veta något om, Urgrunden, det Ena,
finns bortom de olika religionernas gudar. KG Hammar talar om GUD bortom Gud (Samtal om Gud), Lennart Koskinen om ”Jag
är” ovanför Fadern, Sonen och Anden (Gud
2000) och sällar sig därmed till religionsfilosofen John Hicks nygamla idé
om den gemensamma guden med många namn (God
Has Many Names.).
Redan Irenaeus
kritiserar den här gudsbilden hos gnostikerna. ”The Father of all is shut up
and circumscribed by that which is beyond Him”, skriver han i sitt verk mot
kätteriet. ”The Father is not unknown, but known through the Son” (Against
Heresies . 4).
Stinissen,
Hammar och Koskinen är positiva till österländska meditationstekniker som yoga,
TM och zenmeditation.
Zenmeditationen
i
väst baserar sig på Daisetsu T. Suzukis presentation och upplevs av Olav Hammer
som ”teosofisk”. (New Age en ny folktro,
s..99). Teosofin i sin tur är en
syntes av hinduism, buddhism och ockultism gjord av Helena P. Blavatsky. Det
läromässiga innehållet i New Age utgörs i stort sett av denna syntes.
Till
Sverige kom zenmeditation genom Hans Hof (Svenska kyrkan) som började hålla
kurser på S: t Davidsgården i Rättvik - mig veterligen det första ställe i
Norden där kristna och buddister mediterade sida vid sida. Det var Wilfrid
Stinissen som introducerade honom för nestorn inom europeisk zenmeditation,
Karlfried Dürckheim.
Denne
beskriver zen som läran om den Verklighet som är bortom alla motsatser. Att
erfara verkligheten är detsamma som att erfara sitt eget väsen, eftersom varje
människa i grunden är Buddha (Meditation
och mystik, s 83-85, red. Hans Hof och Wilfrid Stinissen 1972). Hof menar
att Buddha och Kristus är ett och samma uttryck för vår sanna natur, i vår inre
upplevelse (Sökaren 1/94). Enligt Wilfrid Stinissen är målet för zenmeditaionen
enhet med alltet (Kristen djupmeditation,
s 175).
Upplysningen,
satori, är också det stora
Väsensskådandet, kensho. Satori
beskrivs av Hugo M Enomiya-Lassalle som den
erfarenhetsmässiga kunskapen om den absoluta enheten av allt Vara, där det
varken finns något för sig själv bestående jag eller något enskilt ting och
därmed heller inga motsatser (Lassalle:
Zen-meditation för kristna, s 10). Även Lassalle har anknytning till
Rättvik. Hans Zen-centrum utanför Kyoto i Japan har varit förebilden vid
utformningen av Rättviks meditationscentrum.
Teologin
inom västerländsk zen-meditation är m. a. o. densamma som i Stinissens kristna
djupmeditation och hinduismens vedanta-filosofi om Sjävets djupaste identitet
med ”Gud” i den stora enheten. Också i zen-meditationen fokuseras på
naveltrakten, också här talas om en kraft i bäckenområdet som stiger uppåt,
framför allt i ryggen (Dürckheim, s 58-61 i
Hof-Stinissen, Meditation och
mystik ) – precis som i kristen djupmeditation och yoga.
Karlfried
Dürckheim har en beskrivning av satori, ”upplysningen”,
som liknar ett möte med Någon. Man måste först överge den gamla
jag-inställningen och nå ner till det djup där ”det vanliga medvetandets ljus
slocknar och ens väsen börjar lysa”. Den mediterande upplever ett påkopplande
av en annan dimension, en närvaro som genomtränger hela andningsförloppet så
att upplevelsen av tid, rum och mångfald försvinner:
I ett slag förvandlas det, som man från
det gamla jagets ståndpunkt upplevt som en skrämmande tomhet, till en
obeskrivlig fullhet (Fülle), som genomtränger en med kraft, ljus och värme.
Detta som man upplever som ”verklighetens fullhet” när man går in i grunden,
kommer sedan att helt behärska andningen. --- Och det kan sluta som en
överväldigande upplevelse av ”den stora Erfarenheten” – alla grader av
genomlysning är möjliga, från ett ljus som bara lyser upp som en blixt till en
stämning som fyller hela andningsförloppet. Det enda som den övande bör se till
är att han lär sig att varsebli även den allra lättaste beröring utan att
fixera den. Och att han å andra sidan lär sig att helt enkelt låta verkligheten
komma med sina gåvor till en och att aldrig ställa förväntningar på den, än
mindre att fordra något av den.
Om
man fortsätter med andningsövningarna bildas efterhand en ”väg-kropp” som
inregistrerar och korrigerar varje avvikelse från den rätta formen. Övningen
syftar till att förvandla människan så att hon kan tjäna ”det stora Tredje” och
en dag uppleva lyckan i att ”det stora Tredje” – skapande och förlösande – uppenbarar
sig. Neddykandet i det Ena slår om i ett uppdykande ur ens väsen. I
uppstigandet växer den form som svarar mot ens väsen. Punkten mellan neddykning
och uppstigning ”kan vara en ändlöshet av
skakande möte med djupets makter, såväl med de mörka som de ljusa. Men detta
moment kan också innebära erfarenheten av en kosmisk kraft, en gnistrande
fullhet från ett oändligt fjärran”. (Hof-Stinissen Meditation och mystik, s 78-80).
Jag
associerar till ”ljusets ängel” i 2 Kor
11:14.
Mystikerna läser och
tolkar Bibeln utifrån
sina mystika erfarenheter. Stinissens tolkning av citatet ifrån Joh 8:32, Sanningen skall göra er fria (s 4) är
ett exempel på detta. Orden lösrycks ur sitt sammanhang och ges en helt annan
innebörd. Läsningen påminner om Rudolf Steiners esoteriska ”kristendom”. Det är
som om en förrädisk slöja skulle läggas över Skriften, en slöja som förvänder
synen på läsaren och döljer evangeliet om frälsning ifrån synd genom tron på
Jesus Kristus. Jesu unika ställning som världens ende Frälsare, Guds ende Son,
enda oförstörda avbild och enda fläckfria offerlamm tonas ner och övertas av
hela mänskligheten. Hans död blir modellen för den mystiska döden (mors mystica) och uppståndelsen för
upplysningen/gudsmötet/det andliga bröllopet (unio mystica) inom oss.
I
det andra Timoteusbrevet 2:17-18 nämner Paulus Hymeneus och Filetus som kommit bort från sanningen. De bryter
ner tron för somliga, när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum.
Mystiker
har en förkärlek för den allegoriska, ”andliga” tolkningen i stället för den
typologiska eller bokstavliga som Jesus och apostlarna vanligtvis tillämpade.
Detta motiveras med att ”bokstaven dödar och Anden gör levande”, ett citat som
också tagits ur sitt sammanhang och feltolkats. Paulus talar inte alls om
bokstavlig läsning utan om lagens bokstav, det gamla förbundet i motsats till
det nya. Säger inte Jesus själv att hans Ord är Ande och Liv! Ett annat påstående
är att Gud gömt guldkornen under ytan så att vi inte skall tro att vi förstår
allt. Skulle Gud som offrade sin Son till försoning för världens synd roa sig
med en kurragömmalek för att dölja det angelägna budskap han ville förmedla
genom sitt Ord och Ordets lärjungar?
Likheterna mellan
österländsk och kristen mystik har lett till att många mystiker sökt sig till
”The Perennial Philosophy” enligt vilken mystiken är den gemensamma kärnan för
alla religioner. Uttrycket myntades av Wilhelm Leibniz (1649-1716), men
populariserades av Aldous Huxley genom boken med samma namn 1954. Huxley
tillhörde gruppen av brittiska nybuddister och nyhinduer som flyttade till
Kalifornien vid krigsutbrottet och sökte mystiska upplevelser genom meskalin
och LSD. Enligt denna urgamla filosofi
är de dogmatiska olikheterna bara sekundära ytfenomen. Alla vägar leder till
samma mål, ”God Has Many Names”. Därför är grunden redan lagd för en gemensam
universalreligion. William Johnston går så långt att han föreslår en
transformerad kristen teologi på basis av den mystika erfarenheten, allt för
att vi skall kunna föra en dialog med andra religioner och nå den eftertraktade
stora Enheten. Förslaget presenteras i boken Se – med kärlekens öga, Proprius 1994, med förord av Gunnel
Vallqvist. Syftet med boken är att visa på paralleller mellan religionerna bortom
de språkliga skillnaderna.
Likheterna mellan New
Age och kristen mystik förklaras av deras gemensamma
rötter i hinduism, buddhism, och ockultism. Både djupmeditationen och
det nu så populära radbandet kommer liksom zenmeditationen med stor sannolikhet
från yogan (Eliade, M: Immortality and
yoga, s 65).
Radbandet
eller malan är guden Brahmas epitet
(Glasenapp: Indiens religioner s 136)
och har använts som hjälpmedel inom yogan.
Teknikerna beskrivs i både Bhagavadgita (ca 200-talet f Kr) och
Patanjalis yogasutra, (nedtecknad ca 200 e Kr).
Patanjali har också en utförlig förteckning över alla de paranormala
fenomen som yogan leder till.
De
vanligaste nämns även av Erwin Bischofberger i en bok om kristen mystik: Guds födelse i människan, 1986. På den
inre ”pilgrimsresan” förekommer nämligen visioner, auditioner, extaser och
’underbara’ förmågor som klärvoajans och förmågan att gå utanför sin kropp.
Benediktinermunken Henri Le Saux, som Mases hänvisar till, sätter likhetstecken
mellan östkyrkans Jesusbön och Namajapa eller
”namnets bön” i Indien. Beträffande
skolans metoder för koncentration och andningskontroll saknar de inte likheter
med hinduistisk yoga, skriver Le Saux i boken Den heliga närvaron. s 93.
På
sin kontemplativa resa i Den inre borgen beskriver
Teresa av Avila ett förfärligt larm i huvudet: Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och
dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng och
visslade, och detta hörde jag inte i öronen utan överst i huvudet, där man
säger att det högsta i själen finns (s 57). Fenomenen, som William Johnston
kallar för ”Zen-sickness” (Mystical
Theology, s 144) påminner om effekter av yogaövningar. En yogi i siddhasana-ställning
beskriver liknande inre ljud: At first,
the sounds perceived are violent (like those of the ocean, thunder waterfalls),
then they acquire a musical structure(of ”mandala”, of bell and horn), and
finally the hearing becomes refined (sounds of the ”vina”, the flute, the bee
(Eliade, M: Yoga: Immortality and
Freedom, s 132).
Medvetandet verkar vara
människans naturliga skydd mot andevärlden. Det passiva,
kontemplativa tillståndet, ”det rena medvetandet”, visar sig öppna för
demoniskt inflytande. Inom alla mystika traditioner finns exempel på kontakter
mellan mystiker och dylika guider. Symeon den nye teologen (Jfr nedan)
såg sin andlige vägledare ”den gamle mannen”, ”helgonet” under en extas (Geels:
Kristen mystik s 114). Ökenfäderna
förde en ständig kamp mot demoner. Nyandligheten
vimlar av vägledare i andevärlden: Ambres,
Seth, Maitreya, etc. Deras budskap är förvånansvärt överensstämmande. De
talar om människans gudomliga natur, synd som okunnighet och reinkarnation.
Både
inom österländsk och kristen mystik förekommer exempel på obehagliga
upplevelser. Enomiya-Lassalle beskriver en företeelse som inom zen kallas för makyo, ”djävulsvärlden”. Den mediterande
kan få se ”gestalter och ting” som ”i verkligheten inte existerar”: buddhor,
vilda djur och liknande. Det kan vara ljusförnimmelser eller ljud så tydliga
som om någon ropade på en. Zenmästaren förklarar detta med att bilder från det
omedvetna kan tränga in i ett medvetande som håller på att tömmas. (i
Hof-Stinissen: Meditation och mystik, s
125). En avhoppare från TM berättar om röster och konstiga monsterliknande
figurer. Ibland när han låg och vilade efter det s.k. Siddhi-programmet
upplevde han att någonting försökte komma in i hans kropp.
(Den
som behärskar programmet har nått fulländning och enhet med det gudomliga.) En
annan hade fått en spontan ut-ur-kroppen-upplevelse och hade svårt att hitta
tillbaka (Rune Dahlén: Myter om TM och
mantra, s 215-220). En dansk kvinna som erfarit
kundalinikraften vid raja-yoga och fått börja meditera på mantrat ”Jag är Gud”
hörde hur någon andades djupt och lugnt i närheten av henne. Handledaren sade
att hon nu höll på att öppna sig för astralplanet, dvs den andliga verkligheten
(Den Nye Dialog. Nr 28, Århus).
I
Den inre borgen beskriver Teresa av
Avila företeelser som associerar till makyo,
djävulsvärlden. På den inre resan mot borgens mittpunkt strider hon mot
djävulen och olika andar och ger anvisningar för hur de kan prövas och bekämpas
(s 138-144). I början av resan ser hon kräldjur, vilddjur och demoner som
väsnas (s 31-37).
Det är svårt att säga
om den ockulta världsbilden och meditationsteknikerna nått den kristna kyrkan
från indiskt eller grekiskt håll. Båda möjligheterna är tänkbara. Smältdegeln
var i alla fall Egypten och Alexandria där det fanns en aktiv indisk koloni vid
tiden för Jesu födelse och buddistisk mission redan på 200-talet f Kr! Några
exempel på beröringspunkter:
Origenes
och Plotinos gemensamme lärare Ammonius Sakkas hade vistats i Indien. Forskare
visar på likheter mellan Pythagoras och (hinayana-?) buddhism och mellan
gnosticism och mahayanabuddhism ( Conze, Edward i The Allure of Gnosticism. Ed. Robert A. Segal Illinois 1995).
Gnostiska sekter dyrkade en inre orm som gav dem vishet liksom kundaliniormen i yogan. Irenaeus trodde
de förväxlade den med tarmarna! (Against
Heresies 1.30). Dessa ”ofiter” såg ormen som en inkarnation av den gudomliga
Visheten, Sophia (Birger A. Pearson: Gnosticism,
Judaism and Egyptian Christianity, s 13).
Ibland
är det Sonen som är Visheten, ibland den himmelska Modern (jfr den heliga
Andan), vars jordiska motsvarigheter är Eva och jungfru Maria. (Jämför Adam 1
och Adam 2 =Jesus Kristus). William Johnston kallar kundalini för the divine energy, medan östkyrkliga
fäder talar om Sonen som inre gudomliga energier.
Ökeneremiterna
i Egypten och Syrien, dit kung Ashoka sände buddistiska missionärer på
200-talet f Kr (O’Neill Kenneth i The
Allure of Gnosticism, s.190-191 och Glasenapp, Indiens religioner, s.194), var de första som använde sig av repetitiva
böner med radband liksom heliga män och munkar inom hinduism och buddism.
Symeon den nye teologens (949-1022) anvisningar om kroppsställning, andning och
fokusering på naveltrakten i Östkyrkans hesykastiska tradition är en
kombination av yogans haklås, buklås och bhastrika. Östkyrkans Jesusbön används
av Stinissen som modell för kristen djupmeditation. Stinissen nämner en ström
som far genom ryggen, nedifrån och upp, en ny kraft som uppfyller och rätar ut
ryggraden (Kristen djupmeditation, s
140-149). Även Stinissen nämner naveltrakten (152, 156) och hjärtat – båda
platser för yogans chakran.
Men
också grekerna hade föreställningar om en inre kropp. What
Pythagoras taught was that the truth of the human was an occult self: the soul
or ’psuché’, was not for Pythagoras, merely the life or spirit of the body;
rather it was a separate, in many ways opposing force to the physical self.
Concomitant to this notion of a separate and distinct soul was a belief in
transmigration, reincarnation, and the kinship of all things—this view of the
soul as the true self allowed for an upward revision of human life and worth
and provided a bridge between the heretofore separated realms of the human and
the divine: the soul was, if freed from physicality, capable of immortality;
the realm of the divine, ( Ramsay, B.
Pythagoras. Eliade
(red.), The Encyclopedia of Religion, vol.11,
s. 114). Författaren påpekar att dessa religiösa föreställningar kan spåras
till nordliga och Indo-iranska kulturer.
Pythagoras var känd för sina övernaturliga förmågor: bilokation,
förmågan att förutse händelser, att minnas tidigare liv, att kontrollera djur
etc. (s 114). Pythagorism förknippas intimt med kulten av Apollo i Delos.
Pytias uppmaning var ju ”Känn dig själv”. Uppenbarelseboken kallar avgrundens
ängel för Apollyon.
I
nypythagorenska och nyplatonska kretsar förekom theourgia, d v s olika handlingar och riter som syftade till att
frammana ”gudomliga” och övernaturliga varelser och förenas med dessa.
Iamblichus från Syrien, lärjunge till Porfyrus som var lärjunge till Plotinos,
ser levitation eller s k ”yogaflygning” som ett tecken på besättelse av en
”gud” (Norris, Richard A: ”Theurgy” i The
Encyclopedia of Religion, vol.14, s. 482). Teresa av Avila är en av de
katolska helgon som leviterat precis som yogis och andra österländska ”heliga
män”. Jfr ”paranormala fenomen” s 2.
Vissa
forskare i vår tid menar att det bakom Platons filosofi i ”Den oskrivna läran”
finns en esoterisk lära som utgör den egentliga kärnan i hans filosofi. I Timaios
hänvisas den kunskapssökande delen av själen till en plats i huvudet, den
modiga till en plats vid hjärtat och den begärande till en plats mellan mellangärdet
och naveln styrd av levern, Platserna sammanfaller med chakran i yogan (Höffe: De stora filosoferna, s 50, 54-55). Enligt Davis D. Runia: Philo of Alexandria and the Timaeus of Plato, s 157 och 259, såg
både Platon och Filon människan som ett mikrokosmos av ett levande makrokosmos,
”bios”, uppbyggda av de fyra elementen. Universum beskrivs både som en
jättestor växt och som en stor människa. Filon hänvisar till Livets träd i
skapelseberättelsen. Människans sinne (mind) relateras till det gudomliga
Logos, medan kroppen är uppbyggd av samma element som kosmos (s 260 och 266).
Filon har även en exeges av Noas ark, som han, med Platon som förebild, kopplar
till människans fysiologi (s 468). Birger A. Pearson menar att Filon och andra
judar i Alexandria såg Sophia som en gudomlig kraft, dynamis, och att ofiterna, gnostikerna med den inre ormen, tog till
sig läran och tolkade den på ett kätterskt sätt (Gnosticism, Judaism an Egyptian Christianity, s 13)
Arken
återkommer på 1100-talet i en teckning hos cisterciensern Hugo St Victor. Den
föreställer världens gudomliga ursprung och mänsklighetens återvändande till
den gudomliga medelpunkten via medit
tion/kontemplation.
Arkens
centrala pelare, axis mundi, är
Kristus, livets träd, som når från jorden till himmelen. Hugo lär ha uppmanat
sina munkar att stirra på bilden och använde den därmed som en buddistisk mandala. (Geels: Kristen mystik, s. 105-108). Temat fortsätts av hans efterföljare
Richard av St. Victor, som med utgångspunkt i nyplatonsk kunskapsteori
undervisar om kontemplationens olika former och stadier i ”Den mystiska arken”.
Den kontemplativa uppstigningen till gud innebär en gradvis utvidgning av
medvetandet fram till extasen (s 109-110).
I judisk mystik, kabbala, sker
uppstigningen med hjälp av ett inre ”livets träd”, sefirot, som är essensen av Gud. Psykoteknikerna påminner om yogan: andningstekniker
och koncentrations- och visualiseringsövningar. Vissa grupper använder sig av
”den mittersta pelarens teknik”, där man visualiserar ett vitt ljus som utifrån
tränger ner genom ryggraden via huvudet och passerar fem energicentra av vilka
fyra motsvaras av chakran i yoga. Ovanstående exempel visar att föreställningen
om människans inre kosmos eller inre Paradis med livets träd och ormen var
allmänt utbredd vid tiden för kristendomens uppkomst och att den levde vidare i
den katolska kyrkan. Under medeltiden kopplas den inre trädgården (hortus
conclusus) till Höga Visan och ger upphov till en brudmystik, där Kristus
antingen är brudgummen (eller enhörningen) som kommer till bruden Maria i
rosenträdgården eller Sonen som föds i jungfru Marias inre trädgård.
Rosen
kan således symbolisera både Maria och Sonen. Så användes också radbandet eller
”Rosenkransen” vid böner till både Maria och Jesus. I grekisk tradition är
rosen Afrodites blomma, och romarna använde den i kulten av Venus. En trädgård
skyddad av en rosenhäck har sedan gammalt ansetts vara den ideala platsen för
ett romantiskt möte. (Winston-Allen, Anne: Stories of the Rose.The Making of the
Rosary in the Middle Ages. (The Pennsylvania State University Press 1997).
I
yogans inre mikrokosmos är det Shakti, den feminina kundaliniormen som möter guden
Shiva. William Johnston menar att den sexuella energin kan omvandlas till
andlig energi (Artikeln i SvD). Johnston tror ju också att kundalinikraften är
förklaringen till mystikernas erotiska språk (jfr s 2).
”Den
inre trädgården” har alltså sitt ursprung i hedniska föreställningar om
människan som ett gudomligt mikrokosmos med inre energier som manipuleras i
österländsk och västerländsk djupmeditation.
Kyrkpressen i Finland hade den 6
mars 2003 en presentation av Per Mases och
kristen djupmeditation
Den som vill gå in i en djupmediation
behöver kännedom om Kristus, sa Per Mases i intervjun. Vilken
Kristus?, frågar jag då. Är det den inre Kristus, Kristus-jaget som
motsvarar Buddha naturen och det högre Självet, gudagnistan från den okände
Guden, Kristus-ormen som skänker kunskap och inre upplysning, eller Jesus
Kristus som frälsar ifrån synd och mottas genom tro med föregående eller
efterföljande dop. Den inre resan och citaten ur ”Den inre trädgården” tyder på
att det rör sig om den förra, den som Johannes varnar för i sina brev.
Jesus Frälsaren behövs ju inte om
människans väsensgrund redan är gudomlig. Den föreställningen är i högsta grad
anti-kristen.
S:t
Antonius sökte ett ”rent hjärta”, sa Per Mases. I tjugo år satt han i en grotta
i bön och meditation tills han blev frisk och harmonisk.
Apostlarna
hade inte tid att koncentrera sig på sitt eget välbefinnande i tjugo år. De
behövde det inte heller tack och lov. De blev renhjärtade och heliga i och med
mottagandet av Jesus Kristus och den helige Ande och kunde sprida evangeliet i
lydnad för sin Herre och Frälsare. Mystikernas ”rena hjärta” och ”vakna vila”
är synonymer till ett tomt medvetande, det tillstånd som mystikforskarna kallar
för Pure Consciousness Event (PCE). Vi går samma väg som zenmediterarna men i
kristen mystik förlorar jag inte mitt jag eller mitt samvete utan ställs som
jag är inför Guds kärlek. Allt handlar om kärlek, sa Mases.
Vilken
kärlek? frågar jag mig. Guds kärlek som sammanfattas i Jesus Kristus? Guds kärlek
som ödmjukar sig i trohet till Fadern och lydnad för hans Ord? Guds heliga
kärlek som avskyr främmande gudar? Eller Dalai Lamas kärlek och toleranta
budskap om enhet, en kärlek till en gud som förföljer judar och evangeliskt
kristna över hela världen, inklusive ortodoxa och katolska länder? En kärlek
som samlar avgudadyrkare till gemensamma möten i Assisi? En kärlek som vill
återföra alla kristna till den heliga katolska kyrkan? En kärlek som ser
klosterrörelsen i Sverige som en ”gerillarörelse”, som en man med anknytning
till ett svenskt kloster uttryckte det för mig. Vem är i så fall befälhavaren?
Min personliga
reflexion kan
fortsätta med fler frågor. Är det en tillfällighet att många katolska och
protestantiska mystiker utövar zenmeditation? Är det en tillfällighet att en
del av dem också är frimurare eller liberalteologer? Är det en tillfällighet
att Sigtuna-stiftelsen överlämnade en medalj till Dalai Lama under dennes besök
i Sverige? Är det en tillfällighet att yogans radband, malan, sprids under det fromma namnet
Frälsarkransen? Är allt detta bara tillfälligheter eller en lömsk strategi av en synnerligen aktiv antikristen
motsåndare som vill förvända synen på Jesu lärjungar genom infiltration av
ockulta krafter?
Jag
är medveten om att det här kan låta märkligt, men om vi verkligen tror på
Bibelns ord om en andlig kamp på liv och död, är detta frågor som vi måste våga
ställa. Om vi tar Bibeln på allvar, kan vi inte bortse från alla förutsägelser
om avfall i den yttersta tiden, uppmaningar till att bevara den ”sunda läran”,
det man ”hört från begynnelsen” och varningar för villfarelser, lögnpredikanter
och villolärare som skall utgå från de egna leden. Vi måste skilja mellan
”döma” och ”bedöma”. Vi kommer alla att bli dömda av det ord som Jesus talat,
säger han själv. Men det är vårt ansvar att bedöma, pröva, allt mot Ordet. Vi
ska vara salt och ljus. Saltet konserverar det färska evangeliet och ljuset
avslöjar mörkret.
Jesus Kristus omtalar sig själv som det Sanna ljuset. Alltså finns
det också ett falskt ljus. Detta Lucifer-ljus gör allt för att underminera tron
på Guds ord och på Jesus som Guds Son och världens ende Frälsare.
Jesus
är förebilden för ett sant lärjungaskap. Han visar oss att sann kärlek och
ödmjukhet innebär överlåtelse, trohet och lydnad. Hans nära och naturliga
relation till Fadern skulle bli vår genom den helige Ande, kärlekens och
Sanningens Ande, som skulle påminna oss om allt Jesus sagt. Därför har den kärleken
sin lust till Sanningen (1 Kor 13:6), den bekräftar Ordet, lyfter fram Sonen
och ärar Guds Lamm. Jesus ödmjukade sig under Faderns vilja och var lydig
intill döden på korset. Han förmedlade det goda budskapet i ord och handling.
Han var barmhärtig mot syndaren men dömde synden. I helig vrede rensade han
templet och dömde fariseismen. Han gav oss uppdraget att fortsätta verket,
bevara och sprida det trosskapande Ordet och fostra lärjungar i tron på Honom.
Sann väckelse kännetecknas av allt detta.
I
1 Tim 4:1 refererar Paulus till Anden som säger att många i kommande tider
skall avfalla till villoandars och onda andars läror. Det är just det som sker
på ett sofistikerat sätt i vår egen tid. Den farligaste villfarelsen är den som
är mest lik originalet. Därför måste vi bli tydliga i vår bekännelse. Vi måste
välja mellan Jesu undervisning och ”onda andars läror”. Det viktigaste valet
gäller människosynen. Utgår det onda från människans hjärta, såsom Jesus säger
(Matt 15:19 och Mark 7:21), eller är hennes hjärta lika med gnostikernas
gudagnista? Behöver vi den inre reningen i Lammets blod, den omskärelse av
hjärtat och den pånyttfödelse av vatten och Ande som Bibeln talar om - då den
helige Ande tillförs oss utifrån - eller behöver vi bara borra oss inåt till
vårt dolda, gudomliga Själv med hjälp av olika meditationstekniker?
Vi
kan inte tala om Jesus som dörren och den enda vägen till Fadern av nåd genom
tro samtidigt som vi följer österländska och ockulta vägar till ”gudsmöten”,
vägar där Frälsaren inte behövs annat än som ett mantra bland andra gudanamn.
Även om Gud från början skulle ha lagt ned dolda
potentialer i människan, får vi inte använda oss av dem. Att äta av den förbjudna frukten innebär fortfarande uppror och olydnad mot Gud.
Som medarvingar till Jesus har vi däremot tillgång till hela Guds potential
genom den helige Ande.
Jag undrar om den s.k.
”ökenväckelsen” verkligen var en biblisk väckelse, som födde och fostrade
lärjungar till Jesus själv, Ordets hörare och görare ivriga att sprida Guds
evangelium? Eller vallfärdades man ut i öknen av andra skäl, för att se
märkliga varelser med övernaturliga förmågor och själv få del av gudomliggörande
tekniker?
Jesus
lärde sina lärjungar att be till ”Fader vår som är i himmelen”. Varken Han
eller apostlarna nämnde inre energier eller andningstekniker. Tvärtom finns det
i NT flera utsagor som talar emot den mystika traditionen. Om någon säger att Människosonen finns i öknen eller i de
inre rummen (en toiV tameioiV, Matt.24:
26) ska vi inte tro det, säger Jesus och när vi ber ska vi inte rabbla tomma
ord (mh battaloghshte) som hedningarna (Matt.6: 7). Uttrycket kommer enligt ”The New
Analytical Greek Lexicon” från ordet battoV, som
betyder ”a stammerer” och battologew är det samma som ”to stammer”, ”to babble”,
”to use vain repetitions”, vilket är en god beskrivning på hedningarnas och
mystikernas repetitiva mantraliknande böner. Paulus varnar Timoteus för lögnpredikanter
som förbjuder äktenskap och avhåller sig från all slags mat (1 Tim.4: 2-3), för
”kroppslig disciplin”/ ”lekamliga övningar” gagnar till intet (Bibel 1917), men
gudsfruktan till allt (1 Tim 4:8). Celibat, askes och vegetarianism leder
alltså inte till en fördjupad andlighet. Timoteus skall vidare vända sig bort
från oandliga tomma ord (ljud), som kommer från den falskeligen såkallade
kunskapen, ”gnosis” (1 Tim 6: 20). I 2 Tess.2: 9-10 skriver Paulus om lögnens
alla kraftgärningar, under och tecken som förleder dem som inte har kärlek till
sanningen. Bibeln ger många exempel på tecken och kraftgärningar genom en annan
kraft än Guds helige Ande, t.ex. undren som Faraos trollkarlar och Simon Magern
utförde.
Jag
kan inte tro att det var Guds Ande som fick mystiker att sitta på pelare eller
i grottor i tiotals år på jakt efter egen gudomliggörelse. Guds Ande fogar samman
lemmar i Kristi kropp, varandra till tjänst, att leva i världen och sprida det
goda budskapet om rättfärdiggörelse av nåd genom tro på Jesus Kristus, att
utrustade av Anden fortsätta Jesu verk till befrielse och upprättelse av
mänskligheten, vilket också leder till en riktig förvaltning av skapelsen. Jag
tror inte heller att Guds Ande visar på samma tekniker som i främmande
religioner och ockulta rörelser. Guds Ande vet vad i människan är: inte ett
gudomligt Själv, utan orenhet, onda tankar m.m. såsom Jesus säger. Det Sanna
ljuset uppenbarar därför hjärtats mörker och pekar på Guds Lamm, som tar bort
världens synd. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son för att var
och en som tror på honom inte skall förgås utan få ett evigt liv. Reningen i
Lammets blod är förutsättningen för ett andefyllt liv och ett evigt liv. Och
Guds suveräne Ande blåser dit Han vill.
Men
den introverta mystiken, som många andliga vägledare förespråkar, har varken
behov för Bibelns Son eller Ande. De finns redan inbyggda i varje människa som
ett gudomligt Kristus-Själv, kundalinikraften eller kosmisk energi som frigörs
med hjälp av djupmeditationens olika tekniker. Denna ”kristna mystik” avviker
från biblisk kristendom i s g s alla avseenden: världsbild, gudsbild,
människosyn, synen på synd och frälsning, bön och lärjungaskap. Den har transformerats
till likhet med New Age, österländsk mystik och många ockulta traditioner och därmed de facto blivit en del
av ett världsomfattande anti-kristet nätverk – men i kristen språkdräkt.
Ur ett mikro-makrokosmiskt
perspektiv blir den inre resan ännu allvarligare, för då har den inre
kundaliniormen sin makrokosmiska motsvarighet i den stora draken, ormen från
Paradiset, som förvränger Ordet och lockar till gudomliggörelse i egen kraft –
precis som vid det första syndafallet, ormen och draken som enligt 1 Mos.3:15
och Upp.12:17 strider mot kvinnans säd / barn, ”mot dem som lyder Guds bud och
håller fast vid Jesu vittnesbörd”.
Jag
har varit en sann ekumen ända sedan jag i vuxen ålder kom till tro genom att
läsa Bibeln. Jag är medveten om att det finns en blandning av allt och intet i
alla samfund, men som kristna måste vi ta avstånd från alla former av
ockultism. Ockultism motverkar evangelisk kristendom, hindrar människan från
att se betydelsen av Jesu försoningsdöd på Golgata kors.
Solveig
Hendriksen