Kyrkan har övergivit Guds ords predikan

Textstorlek Publicerad: 2008-09-10 06:00 i Dagen Debatt

Det är en bekymmersam utveckling i både kyrka och frikyrka att förkunnelsen i betydelsen Guds ords predikan har övergivits. I många sammanhang har den ersatts med lovsång, poesi, konst och olika former av underhållning. Bekymmersamt - därför att tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord (Romarbrevet 10:17).

Många finner det inte längre meningsfullt att besöka gudstjänsterna. Filosofen och teologie doktorn Ann Heberlein lämnar kyrkan, då hon inte finner något teologiskt djup i gudstjänsterna. Dit vill hon gå för att höra Guds ord, men möter plattityder om livspussel, miljö och dravel (Svensk Kyrkotidning 34/08). I samma tidning talar docenten i systematisk teologi, Thomas Ekstrand, om gudstjänstens och förkunnelsens förflackning. Han saknar i gudstjänsterna förkunnelsen av Guds ord. Äntligen påtalas det som är livsavgörande för både kyrkans och frikyrkans framtid.

I sin homiletiska utgåva "Den kunst at praedike" frågar A F Nörager Pedersen: "Er det virkelig evangeliet, der höres, i den kyrkelige forkyndelse? Eller er det religiösmoralske godtköpssandheder, der kolporteres? kan evangeliet virkelig höres genem den kirkelige forkyndelse?"

I både 1686 års kyrkolag och 1571 års kyrkoordning står det att en prästs viktigaste uppgift är predikan och själavård. Ordet är himmelrikes meddelelsemedel. Det utgick som ett maktord en gång i skapelsens morgon. Det genljöd genom Gamla förbundet med löfte om liv: Hör, så får er själ leva. Det inkarnerades i Jesus Kristus, som själv är Ordet och betygar: Den som hör mina ord och tror honom, som sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom - utan har övergått från döden till livet. I poesins form säger framlidne biskopen Nils Bolander att kristendomen var ett örn-evangelium som förvandlats till en tam och pratsam korp. Det saknas inte retorik, svammel och allmänning i den nutida förkunnelsen - men var finns dogmatiken, exegetiken i homiletiken?

I utgåvan "Predikan" säger professor Gustaf Wingren att i mötet mellan ordet och människan sker det, vartill ordet och människan bestämts. Ordet är till för att förkunnas, dess objektiva innehåll blir fullt tydligt först då det predikas. Människan är bestämd till att leva av det, som utgår ur Guds mun. Människan är framme vid den källa ur vilken hon kan få människolivet, just då Skaparens ord når henne.

Framlidne biskopen Bo Giertz höll regelbundet seminarier om predikan med stiftets präster. För honom var Ordets förkunnelse det centrala i prästens uppgift.

Det känns angeläget att uppmana kyrkans och frikyrkans ansvariga att se till, att predikan återerövras - endast däri ligger kyrkans existensberättigande.

"Varför blir man präst om det känns pinsamt med Jesus?" frågar Ann Heberlein. Och man undrar ibland vem som är kyrkans Herre. Gudstjänsterna har förlorat sin hin-sidighet och förvandlats till ett stycke mänskligt mys. En denna-sidan-ha-det-bra-tillställning, utan gudomligt möte och kärvhet.

Men det var kyrkans Herre, Jesus Kristus, som förordade predikan. Aposteln Petrus säger i Apostlagärningar 10:42-43: "Och han bjöd oss predika för folket och betyga, att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda. Om honom bär alla profeterna vittnesbörd och betygar, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn." Göte Bjällebo, präst

__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________