Undervisning: Lite tankar om skaparen och hans verk

<< Tillbaka

Anta att du hade målat en fantastisk tavla och ställt ut den på ett konstgalleri, och så stod du bredvid tavlan för att höra vad folk skulle säga om den. Och när du stod där fick du höra saker som: ”Oj, vilken fantastisk tavla.” Det skulle vara trevligt, eller hur. Förutom när du ler och säger ”det var jag som målade den där” och åskådarna tittar på dig och säger ”Jaha, vad då då?

Det är tavlan som är viktig, inte konstnären! Har du inte läst Keats?” When old age shall this generation waste, Thou shalt remain, in midst of other woe Than ours, a friend to man, to whom thou say'st, 'Beauty is truth, truth beauty,—that is all Ye know on earth, and all ye need to know.' Vårt släkte åldras, men i härlighet skall du bestå, för människan en vän. "Skönhet är Sanning", lyder tyst ditt tal, "och Sanning Skönhet - det är allt ni vet och allt ni här behöver veta än." (Ode till en grekisk urna)

Ja, kanske. När allt kommer omkring finns konsten kvar när vi har dött och är borta. Men det skulle ändå kunna göra dig lite arg, eller hur? Du borde ha rätt att bli erkänd som konstnären. Men tro inte att jag pratar om stolthet och ego här, fastän när det gäller mänskliga varelser skulle det mycket väl kunna vara anledningen till att en konstnär skulle bli upprörd. Fråga konstnären och han säger troligtvis att det handlar om mer än ego och stolthet; konstnären uppenbaras i sitt verk. Hur kan du skilja isär de två?

”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom 1:20)

De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.” (Rom 1:25)

Så Paulus säger det – du känner skaparen genom hans skapelse och att dyrka saken som gjordes utan att erkänna skaparen är fel. Men, det finns klagomål… Om skapelsen uppenbarar skaparens natur, och det finns sådant i skapelsen som är ont, vad säger det om skaparen? En av de uråldriga klagomålen låter ungefär så här: ”Om Gud är god och skapade allting, och har makten att kontrollera allting, varför finns det då ondska i världen? Antingen är Gud inte värdig att tillbedjas eller så existerar Han inte!” (Där fick ni allt, ni fåniga som tror på Gud.)

Men här är poängen – att säga att det finns ont i världen kräver att vi först definierar gott och ont. Det människocentrerade antagandet (överförenklat) är att det goda är det som gör människan lycklig och det onda är det som gör henne olycklig. Eftersom människan vanligtvis lider i detta liv, eftersom vi möter prövningar och obehag, förnekar många Guds sanning. Men Paulus argument i Romarbrevet säger ” Ni har fått det om bakfoten.” Det onda är inte skapat av Gud; det är ett resultat av människans förkastande av Gud.

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. (Rom 1:18-19.)

Jag tycker bättre om den här översättningen än andra för den använder ”undertrycker” i stället för det mer allmänna ”hålla fast” för att översätta det grekiska ordet katecho. Vår orättfärdighet döljer sanningen om Gud. Med den förutsättningen är det enda sättet att få bort all ondska i världen att ta bort människan från världen. Oj oj. Men förnekarna kommer att hävda att eftersom Gud skapade oss så här (med ett val mellan gott och ont) är det fortfarande Guds fel. Han skulle ha skapat oss annorlunda.

Tråkigt nog så kan även de som följer Jesus falla i den här fällan, när de kämpar för att förstå varför, varför, varför måste det vara sådana bekymmer och prövningar i detta livet. ”Om Gud älskar mig, varför kan Han inte bara ”fixa” allting JUST NU!” Det där är tufft (egentligen inte) och många kristna upptäcker att de inte kan få ett bra svar och fumlar omkring för att försöka förklara saker. Jag gillar den gamla katekismen ”Jag är här för att känna, älska och tjäna Gud så att jag ska kunna vara lycklig i nästa liv,” men det låter mycket som en rationalisering eller ursäkt, eller hur. Stå bara ut med det så kommer du till himlen. Jag skulle vilja föreslå att det kanske är mer som pågår här…

Fundera på det här en stund: allt detta babblande om vad Gud kunde ha gjort och skulle ha gjort förutsätter att veta Guds syfte med skapelsen, och att syftet var att göra saker bra för oss på något sätt. Det är baklänges. Förstår du? Den attityden projicerar människans önskan gentemot Gud och kräver att Gud lever upp till våra förväntningar. Vi skulle istället anta att vadhelst som är skapelsens natur är just det som Gud vill uppenbara. Så kanske människans bekvämlighet inte är syftet med Hans skapelse, och kanske allt detta missförstånd är på grund av att vi inte verkligen känner Skaparen, inte har förstått Hans skapelse och vad den uppenbarar.

Tillbaka till där jag började: Du känner konstnären genom Hans verk. Om det är sant skulle alla dessa saker som vi klagar över inte täckas över, rationaliseras eller ursäktas, men skulle bedömas som delar av Guds uppenbarelse av Sig själv. Som delar av Hans skapelse, är vi delar av Hans uppenbarelse. Vi uttrycker aspekterna av Gud som vi kallar ”relation” och ”moraliskt val” och ”skapelse” och ”kärlek” och så vidare. Världens problem är inte att Gud skapade oss fel, utan att vi inte har levt enligt Hans syften. Vi har sökt vår egen väg, inte Hans väg, och genom att göra så har vi uppfattat det fel.

Men det är inte slutet på berättelsen. Evangeliet (hela Bibeln faktiskt) uppenbarar ett annat attribut av Gud som sällan erkänns av världen. Fastän det finns ondska i världen är inte ondskan absolut och inte heller permanent. Berättelsen om Jesu korsfästelse och uppståndelse är den mest dramatiska demonstrationen av Guds kraft. Det onda som människorna avsåg för Jesus förstörde inte Guds syfte utan ledde direkt dit. Gud kan tillåta ondska, även fast Han inte önskar det, för det står i Hans makt att besegra all ondska. Guds förmåga att besegra det onda uppenbarar Hans totala makt över Sin skapelse. Paradoxalt nog måste ondskan tillåtas för att demonstrera dess skörhet. Om Gud inte hade tillåtit möjligheten för människan att göra misstag hade frågan ”Förbjuder Gud ondskan eftersom Han inte kan kontrollera den?” alltid infunnit sig. Svaret på den frågan får vi genom Jesu uppståndelse och människans pånyttfödelse genom den Helige Ande.

”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom 1:16-17)

När vi söker lära känna Gud måste vi acceptera att vår förståelse ytterst måste komma genom uppenbarelse. Vår tro är säker när vi inser att allt av det mänskliga livet, även dess smärta, ytterst uppenbarar Guds härlighet. Den sköna sanningen om Guds makt att besegra det onda ger oss en grund för tillbedjan. Det är ett missförstånd att tro att vi tillber Gud för att få tillbaka något från Gud, eller att Gud kräver tillbedjan eftersom Han är en småsint tyrann. Att tillbe Gud är människans naturliga reaktion när hon förstår den uppenbarade sanningen om Guds natur.

Översättning från engelskan av Maj - Lis Wirth