Sven Reichmann: Guds nåd del 1 - Frimodig syndabekännelse

<< Tillbaka

 

Jag har en god vän som fick uppleva en tre år lång depression, han var djupt deprimerad, och människor kom och sa till honom att han skulle tro, så skulle han bli helad. Det är ju lätt att säga om man inte är deprimerad, men var och en som varit deprimerad, vet att om det är någonting man saknar i det läget så är det ju tro. Det är ju just det som så att säga är deprissionens kärna på många sätt. Att tron så att säga har tagits ifrån en.

När dom tre åren var till ända så kom Herren en dag och helade honom. Det behöver ju inte alltid gå till så, men det gjorde det i hans fall. Han blev helt återställd. Efteråt så var han ju lite trött på allt talet om att tro, så när jag måtte honom så sa han: ”Jag har startat en nåderörelse, vill du va me?”. ”Ja det vill jag” sa jag. Så vi startade en nåderörelse. För det är mycket bättre att hänga upp sitt helande på Herrens nåd än på vår tro, för nåd finns det hur mycket som helst av. Guds nåd är var morgon ny.

Så därför tänkte jag att vi skulle starta den här nåderörelsen och få lite fart på den de här dagarna då vi skall vara tillsammans och bekanta oss lite med nåden.

14 Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Vi har en överstepräst och Hans insikt, hans kunskap, om vår situation den är inte teoretisk utan den är mycket praktisk, säger Hebreerbrevets författare. Det är en som har delat vår situation. Han vet hur det är att bli prövad och han vet hur det känns att bli frestad. Han vet hur det är att ha det svårt. Han är inte oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan Han om någon vet vad vi talar om när vi utgjuter vårt hjärta.

Du vet det kan ju vara så här med dig och mig att vi antar att du är en sådan här oerhört robust person som aldrig har kännt ångest. Du har ingen aning om vad det är. Du har läst om det i en bok, du har sett att ordet finns, du har hört att folk har pratat om det, men du har aldrig kännt det. Så kommer någon och säger: ”Jag har sån ångest!”.  ”Jaha”, säger du, men du förstår inte vad han pratar om, för du har aldrig varit med om det, du har aldrig kännt det.

Men det är inte en sån överstepräst vi har, utan vi har en som vet vad vi verkligen talar om, utifrån egen erfarenhet. Det är viktigt att komma ihåg! Vilka svagheter och vilka hjälpbehov vi än har, så vet Han vad vi talar om. Vi uppmanas att gå fram till nådens tron, för att få hjälp med våra svagheter. Och vi uppmanas tom att träda fram frimodigt. Och den främsta svagheten naturligtvis i våra liv, det är kanske inte precis vår ångest och våra depressioner eller vad det kan vara, utan det är ju vår synd. Tom den kan vi komma med frimodigt inför nådens tron, och det tänkte jag få uppehålla mig vid lite grann ikväll. Därför att det låter ju som en paradox det här, att vara frimodig, att frimodigt gå fram inför nådens tron med det som man skäms för! Med det som är ens svaghet, med det där som man hoppas att ingen människa ska få nys om! ”Bara ingen fick veta att...”. Och det kan man gå frimodigt med inför nådens tron.

Och då är det naturligtvis så här att den frimodigheten den har inte sin grund i att Han som sitter på nådens tron säger att: ”Ja men det är väl inte så farligt det här, det gör ingenting. Vi bryr oss inte om det.” Därför att det vi kallar synd och det som vi skäms för det vet vi att det är något farligt. Men han som sitter på tronen säger: ”Det där klarar inte du! Jag ska ta det.” Och det är ju det som är grunden för vår frimodighet. Inte att vi skulle kunna göra så mycket annorlunda. Inte att det vi brottas med, inte skulle vara något betydelsefullt, utan vår frimodighet har bara sin grund i det, att Han som sitter på tronen kastar inte ut oss när vi kommer. Han föraktar oss inte. Det är kanske det viktigaste.

Vi kan väldigt lätt förakta oss själva i den här situationen när vi kommer med det som är vår svaghet, när vi kommer med det som är våra brister och tillkortakommande och kanske tom vår ovillighet, så möts vi inte med förakt. Hade det funnits en minsta lilla risk att han skulle mött oss med förakt, så skulle vi inte komma frimodigt, vi skulle inte kunna det. Men i och med att vi är garanterade att inte bli bemötta med förakt, så kan vi gå fram. Och det är ju, tycker jag, något underbart när man läser evangelierna, om Jesus, så kan vi läsa om hur han blir arg, misslynt skriver vi eller förargad som det står i den nya överstättningen, för vi tycker det låter lite konstigt med Jesus som arg. Vi försöker tona ner det här så mycket som möjligt så Han ska liksom passa in i våra snälla fyrkantiga och fromma ramar. Men han kunde bli fullständigt rasande det är jag alldeles säker på, när han driver ut dom här handelsmännen ur templet så är det ju bara ett tillfälle.

Vi kan möta alla möjliga andra känslolägen, men det finns ingen text som på något sätt låter den förstå, att Jesus skulle vara föraktfull i något tillfälle. Han visar sin godhet i detta, att det finns inget förakt i det Han gör. Och det är alltså Honom vi möter, och det är Hans frihet från förakt och Hans egen erfarenhet av det vi har gått igenom, det är det som gör att vi kan komma frimodigt.

Nu sa jag nyss att vår frimodighet har inte att göra med att Han som sitter på tronen säger att: ”Det här är inte farligt.” Och det kan vi förstå om vi tittar efter i GT vad den här bilden om nådens tron står för. Då får vi slå upp i 2 Mos 25, där får ju Mose uppdraget att göra tabernaklet, hela den här helgedomen som man bar med sig i öknen. Och det vi ska läsa från den 17:e versen till den 22:a, det handlar om hur det skulle se ut i det allra heligaste. Den plats som så att säga skulle avbilda Guds tron och Guds närvaro.

2 Mos 25:17-22

17 Du skall göra en nådastol* av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred. 18 Och du skall göra två keruber av guld. I hamrat arbete skall du göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen. 19 Sätt en kerub vid ena änden och en vid den andra. I ett stycke med nådastolen skall ni göra keruberna vid dess båda ändar. 20 Keruberna skall breda ut sina vingar uppåt så att de övertäcker nådastolen med sina vingar. Deras ansikten skall vara vända mot varandra. Mot nådastolen skall kerubernas ansikten vara vända. 21 Du skall sätta nådastolen ovanpå arken och i arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig. 22 Där skall jag göra mig känd för dig. Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om allt som jag genom dig skall befalla Israels barn.

Arken var som en stor kista, och där förvarades lagens tavlor. Men ovanpå den så stod där alltså två stycken änglar i rent guld, och dom sträcker ur vingarna åt varandra så att dom här vingarna liksom bildar en tron. Det är den tronen som kallas för nådastolen. Det fanns nu ingen, vad ska vi säga, figur som satt i den här nådastolen, utan den var tom när den stod i templet. De fick göra någon avbild av det som är i himlen. Men Gud knyter ändå sitt löfte till Mose, ”det är här jag kommer att handla på ett särkilt sätt”. Vi går inte fram till den nådastol av guld i något mänskligt tabernakel utan vi uppmanas ju så att säga söka kontakt med Honom som sitter i orginalet, den nådastol som finns i himlen. Hesekiel fick ju se det här vid något tillfälle. Du ska finna det att här står det talat om väsenden, varelser, och det är ett annat uttryck för de här keruberna som nu så att säga bär upp den tron som Herren sitter på.

Hesekiel 1:1-28

1 I det trettionde året,* på femte dagen i fjärde månaden, när jag var bland de bortförda vid floden Kebar,* öppnades himlen och jag fick se syner från Gud.
2 På femte dagen i månaden under det femte året* sedan kung Jojakin hade förts bort i fångenskap, 3 kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldeernas land vid floden Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.
4 Jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall, 5 och mitt i elden syntes något som liknade fyra levande väsen. De såg ut som människor, 6 och varje väsen hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. 7 Deras ben var raka och deras fötter liknade fötterna på en kalv, och de glänste som skinande koppar. 8 De hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna. Alla fyra hade ansikten och vingar. 9 Deras vingar slöt sig intill varandra, och när de gick behövde de inte vända sig utan de gick alltid rakt fram. 10 Deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan. På vänstra sidan hade alla fyra tjuransikten, och alla fyra hade örnansikten. 11 Så var det med deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Varje väsen hade två vingar som de rörde vid varandra med och två som täckte deras kroppar. 12 De gick rakt fram. Dit Anden ville gå, dit gick de, och när de gick behövde de inte vända sig. 13 Till utseendet liknade väsendena eldsglöd som brann likt facklor medan elden rörde sig fram och tillbaka mellan dem. Den gav ett sken ifrån sig och blixtar for ut ur elden. 14 Väsendena skyndade fram och tillbaka som blixtar.
15 Medan jag såg på dem, fick jag se ett hjul på jorden bredvid väsendena med de fyra ansiktena. 16 Det såg ut som om hjulen var gjorda av något som liknade krysolit, och alla fyra var likadana. Ett hjul tycktes vara inuti ett annat hjul, 17 så att de kunde gå åt alla fyra hållen utan att vända sig. 18 Hjulringarna var höga och skrämmande, och på alla fyra var hjulringarna fullsatta med ögon runt omkring. 19 När väsendena gick, gick också hjulen bredvid dem, och när de lyfte sig över jorden, lyfte sig också hjulen. 20 Dit Anden ville gå, dit gick de, och hjulen lyfte sig tillsammans med dem, för väsendenas ande var i hjulen. 21 När väsendena gick, gick också hjulen. När de stod stilla, stod också hjulen stilla. När de höjde sig upp från jorden, höjde sig också hjulen, ty väsendenas ande var i hjulen.
22 Över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett himlavalv, likt underbar kristall, utspänt över deras huvuden. 23 Under valvet var deras vingar utbredda rakt emot varandra. Varje väsen hade två vingar som täckte den ena sidan av kroppen, och två som täckte den andra sidan. 24 När de gick, lät ljudet av deras vingar i mina öron som bruset av stora vatten, likt den Allsmäktiges röst, ett väldigt dån, likt dånet från en här. När de stod stilla, höll de sina vingar sänkta. 25 Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden där de stod stilla med sänkta vingar.
26 Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. 27 Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken. 28 Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag.
Detta var den syn som liknade HERRENS härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.

Det här är alltså en bild av Herren på nådens tron. Vi förstår att gå frimodigt fram inför Honom som sitter på en sådan här tron det är något oerhört! När prästen skulle gå in i det allra heligaste som ju alltså bara var en avbild av detta som nu Hesekiel får se, så talas det mycket om hur farligt det här är! Att det kunde inte ske hur som helst eller när som helst! Vi ska titta på det i 3 Mos 16, prästen fick bara lov att gå in en enda gång om året, på den stora forsoningsdagen.

3 Mos 16:1-2

1 HERREN talade till Mose, sedan Arons båda söner hade dött, de som dog när de trädde fram inför HERRENS ansikte. 2 Och HERREN sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen.

Arons två söner hade inte iaktagit de försiktighetsregler som var föreskrivna, och dom var nu döda. Mose får säga till Aron att han fick iakta större nogrannhet och försiktighet. Ändå är det så att när vi uppmanas att gå inför Herrens ansikte, alltså att verkligen infinna oss i Hans närvaro, så är det in i denna oerhört kraftfyllda miljö som vi uppmanas att gå, och vi tillsägs att göra det frimodigt. Därför att när prästen sedan skulle gå in i det allra heligaste så skulle han bära blod med sig står det. Och det blod som är utgjutet för vår skull är någonting som gör att vi kan träda fram frimodigt inför nådens tron.

3 Mos 16:11-16

11 Aron skall föra fram sin syndofferstjur och bringa försoning för sig själv och sitt hus. Han skall slakta sin syndofferstjur. 12 Sedan skall han ta ett fyrfat, fullt med glöd från altaret som står inför HERRENS ansikte, och han skall fylla sina händer med krossad, väldoftande rökelse, och han skall bära in detta innanför förlåten. 13 Han skall lägga rökelsen på elden inför HERREN, så att ett moln av rökelse täcker nådastolen ovanpå vittnesbördet, detta för att han inte skall dö. 14 Och han skall ta av tjurens blod och stänka det med sitt finger framtill på nådastolen. Sju gånger skall han stänka blodet framför nådastolen med sitt finger.
15 Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten, och han skall göra med blodet som han gjorde med tjurens blod. Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen. 16 Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.

Det vill till någonting som bringar renhet i vårt liv så att vi kan uthärda Guds närvaro. Men det där, det som kan bringa den renheten i vårt liv, det finns där. Och det är i det trygga medvetandet om detta som vi faktiskt kan närma oss Gud, och uppmanas att göra det frimodigt.

När vi nu ska försöka förstå det här med frimodigheten inför Guds tron, så infinner sig väldigt lätt en fråga. Människor säger så här att: ”Inte kan man väl vara frimodig när man har syndat?! Man ska väl ångra sin synd?! Inte kan man gå där och va frimodig!” Då vill jag svara så här att vi måste lära oss att se skillnad mellan syndaånger och skam, det är två skilda saker. Syndaånger och skam är två skilda saker. Och när det talas om att vi ska gå frimodigt med våra svagheter till Gud, så betyder alltså det att skammen får inte hindra oss. Ty skammen förtar väldigt lätt vår frimodighet så att vi inte går till Gud med det som vi borde gå till Gud med därför att Han är den enda som kan hjälpa oss. Syndaånger är något annat än skam. Skam, så länge jag skäms så att säga, så tänker jag mest på mig själv. När jag ångar min synd så tänker jag mest på den som drabbades av min synd. Det är två skilda saker. Så länge jag säger: ”Ush jag är en sådan dålig människa!” så tänker jag mest i termer av skam. När jag tänker att ”Åh så han blev drabbad!” så kanske jag mera tänker utifrån en utgångspunkt av syndaånger om jag får säga det så. Och för att vi ska förstå detta med att man kan vara mycket frimodig och likväl ångra sin synd så ska vi se några praktiska exempel. Det är ju alltid bättre att vara praktiskt än teoretisk.

Lus 7:36-50

36 En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick till honom och lade sig till bords. 37 Nu fanns i staden en kvinna som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en alabasterflaska med olja 38 och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar började hon väta hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan. 39 Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: "Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska."

40 Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."

Simon svarade: "Mästare, säg det." - 41 "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42 Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" 43 Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt." 44 Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45 Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. 46 Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. 47 Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." 48 Sedan sade han till henne: "Dina synder är förlåtna." 49 Då började de andra bordsgästerna fråga sig: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" 50 Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."

Det var en väldigt anmärkningsvärd handling hon gjorde när hon trängde sig in i den här mannens hus, det gjorde man inte på tiden och i den miljön. Hon löpte ju risken att bli direkt utkastad. Men nu är det någonting som liksom driver henne, hon måste in! Här kan vi verkligen tala om frimodighet! Den frimodigheten har inte ett dugg att göra med att hon inte skulle vara medveten om sina stora behov. Tvärtom, hon är väl medveten om vad hon behöver hjälp med, vad som behöver förlåtas och åtgärdas i hennes liv. Men det intressanta med henne är ju att hon kommit till den punkten där skammen inte hindrar henne från att tränga sig fram till Herren. Det kan ju i hennes fall helt enkelt vara så att hon hade blivit så hunsad och föraktat vid det här laget så det kunde inte bli mycket värre. Så kan det ju också va ibland. Att man till sist liksom tycker att nu har jag inget mer att förlora. Då kan man få en väldig handlingskraft. Jag säger inte att det alltid behöver vara så, men det kanske var så i hennes fall. Men naturligtvis var det också så att Herrens ande drev henne till att söka den hjälp och försoning som hon behövde och som hon längtade efter. Fariesen Simon var ju inte alls lika behövande och inte lika påträngande så att säga. Han var ju istället rätt så misstänksam mot Jesus och har fanns det ju lite förakt på gång. ”Är Han nu en profet eller inte?”, ”Jasså Han kastar inte ut henne, ja men då är Han inte en profet”.

Han har svårt att se Herrens kärlek, men hon har däremot lätt för att se den. Fastän hon är medveten om sina svagheter och sitt stora behov så tränger hon sig frimodigt fram till nådens tron, och de får vi lov att göra, Herren blir glad när vi gör det.

Vi ska se ett annat exempel. Davids syndabekännelser i den 51 psalmen i psaltaren.  När vi läser den psalmen så ska du konstatera både hur djupt medveten David är om sin synd och sitt behov av en föränding i sitt liv, och samtidgt hur frimodig han är. Hur han vågar förklara att om Gud bara låter honom sig få fröjdas över hans frälsning så ska han lära överträdarna Herrens vägar. Han förutsätter att han inte bara ska bli förlåten lite sisådär, utan att han faktiskt ska få uppleva frälsningens gläde och jubel.

Ps 51 (David hade varit otrogen)

1 För sång mästaren, en psalm av David, 2 när profeten Natan kom till honom, sedan han hade gått in till Bat-Seba.
3 Gud var mig nådig, enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
4 Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
5 Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar, du är ren när du dömer.
7 Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv.
8 Du vill ju ha sanning i mitt innersta,
lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.

9 Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig få höra fröjd och glädje, låt de ben som du har krossa få jubla.
11 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
utplåna alla mina missgärningar.
12 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.
13 Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.
14 Låt mig åter få jubla över din frälsning
och håll mig uppe med en villig ande.
15 Jag vill lära överträdarna dina vägar,
så att syndare omvänder sig till dig.

16 Rädda mig från blodsskulder, Gud,
du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
17 Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov.
18 Slaktoffer gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana,
brännoffer tycker du inte om.
19 Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.

20 Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.
21 Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer, då skall tjurar offras på ditt altare.

I ena stunden utgjuter David sitt hjärta, det som han in i det längsta försökt dölja. ”Bara ingen får veta det här!” Sen kommer Natan och säger: ”Jag vet alltihop!” Och då är det inget att göra åt saken, och så bekänner han allt inför Gud.

Medan han bekänner, fylld av sorg över det han har gjort, så har han samtidigt frimodigheten att säga till Gud att: ”Ja jag hoppas käre Gud att du inte bara förlåter mig lite grann”, utan han har faktiskt frimodigheten att begära frälsningens glädje. Det är ju en hisnande tanke. Har du sett så frimodig han är mitt i sorgen över sin synd! Har vi rätt att vara det? Ja det har vi. Inte därför att det finns förmildrande omständigheter i våra liv, utan för att det finns en god Gud som sitter på nådens tron. Och denna tron som det blixtrar och dundrar och allting omkring, där sitter Han som är god. Och just för att det blixtrar och dundrar och alltihopa detta så har Han alltså möjligtheten och kraften att förvandla det som är ditt livs stora förödmjukelse till någonting som istället kan bli frälsningens jubel och glädje.

Jag misstänker att även om vi har pratat och hört predikningar i alla våra år om detta med nåden, Guds godhet och syndernas förlåtelse och allt detta, så tror jag det är oerhört lite vi har förstått. Det finns en radikalitet i det här som är nästan upprörande när vi börjar tänka på hur fullständig den är. Ibland brukar vi tala om syndamedvetande, eller hur? Att vara medveten om sin synd. Och mot det medvetandet skulle jag vilja ställa ett annat medvetande, kalla det för nådesmedvetande.

Det kan ju vara ganska lätt att bli medveten om sin synd, att bli medveten om det som brister och det som är kanske tom destruktivt i ens liv. Men det verkligt stora det är att bli nådesmedveten, medveten om vem det är som sitter på denna fantastiska tron. Trots allt dunder och alla blixtar m.m. så är det nådens tron.

Därför att ju mer vi blir nådesmedvetna desto mer vågar vi lägga oss till med lite syndamedvetande. Det är inte farligt att vara syndamedveten om man är nådesmedveten, men har man inget nådesmedvetande så är ju syndamedvetande något som knäcker en. Då kan vi inte kännas vid våra svagheter, vi kan inte kännas vid det som är destruktivt i vårt liv. Vi måste då förneka det eller förskjuta det eller skylla ifrån oss eller vad som helst. Men ärlighet har man inte råd med i den situationen, det orkar man inte.

Men när vi har lärt känna Honom som sitter på den tronen, då kan vi vara alldeles ärliga, inför oss själva och faktiskt också även inför varandra. Därför att då först har vi förstått att det här med att vinna seger över synden, det är absolut ingenting som kan hänga på dig och mig. Det vill till betydligt större kraftresurser än dom som du och jag kan mobilisera för att det ska bli någon verklig förändring. Bara Han som sitter på tronen har kraften. Och vi kan ju förstå när vi läser Davids psalm att när han sträcker sig efter frälsningens fröjd och glädje, så sträcker han sig ju också efter rättfärdighet. Han talar om villighetens ande, ”håll mig uppe med en villig ande”, det är ju så här att om lydnaden fungerar dåligt eller inte alls i ditt liv vad behöver du då, jo du behöver villighetens ande. Inte en bättre karaktär, för det räcker inte! Men villighetens ande räcker!

Istället för att säga hundra ”ush” över sig själv och sina svagheter så kan man när man förstår vem som sitter på tronen ganska nyktert säga: ”Herre, jag behöver mer av villighetens ande”, ”Jag behöver mer av frälsningens gläde och jubel, för att mitt liv ska bli som det borde vara”.

Kvinnan som gick ifrån Simons hus hon var ju full av frälsningens jubel, hon måste ha dansat på lätta fötter iväg. Och redan den kraften, den glädjen, måste i sig ha inneslutit början till ett annat liv. Det liv hon aldrig kunde lyfta sig själv ut ur, i all sin förnedring, det fick hon nu kraften till därför att hon hade mött Honom som är idel nåd. Att bli nådesmedveten det är någonting oerhört stort! För då vågar man vara äkta inför sig själv, inför Gud och faktiskt också inför varandra. När villighetens ande kommer då vinner Han seger över synd genom att fylla oss med frälsningens och nådens jubel.


Rom 5:20-21

20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

Här finns nu den här radikaliteten, den som nästan är både överraskande och på ett sätt nästan anstötlig för oss. Där synden blev större där överflödade nåden ännu mycket mer. Det står inte så här: ”där synden överflödade, där överflödade förmaningarna ännu mycker mer” eller ”där synden överflödade, där kom det verkliga stentavlor regnande”, det står inte så! Där synden överflödade där sa inte Gud att: ”nu får du skärpa dig här, annars kommer det att gå dåligt”. Nej! Där synden flödar över där flödar nåden ännu mera över! Det är så att säga Guds väg, Guds metod, för att åtgärda synden i våra liv.

Det är ju inte alls så vi gör, utan där synden flödar över där informerar vi. Den informationen handlar egentligen om att vi försöker bättra på skammen i den felande människans liv, i förhoppning om att där skammen ska nå såna förfärliga nivåer så att man till sist inte vågar göra om det där, vad det än är. Men var och en som har sett en människa som brottas med skam vet att skammen har en väldig förmåga att leda en tillbaka till det som man försöker att kämpa sig loss ur. Skammen befriar oss inte utan skammen binder oss som regel i det som är våra destruktiva vanor. Herren löser oss från skammen. Där synden flödar över där flödar nåden över ännu mycker mer. Det är Guds metod. Den är så hisnande annorlunda mot allt vad vi kan föreställa oss att jag tror att vi inte har förståt radikaliteten i det här. Det är det som är orsaken till att vi frimodigt kan gå fram inför nådens tron, med våra svagheter, med det vi skäms allra mest över, med det som vi tycker är så pinsamt så vi skulle smälla av. ”Kom frimodigt!”, säger Herren, ”jag ska inte bara göra lite grann. Kom, kom, och kom igen tills dess att frälsningens jubel uppfyller dig”.

Paulus blev naturligtvis väldig angripen för det här, folk sa ju det att ”det var en konstig lära han springer och sprider, att här kan man synda hur mycket som helst och ju mer man syndar desto mer flödar nåden över så att det gäller ju nu att synda på för full fart så att nåden liksom verkligen får lite fart på sig”.

Rom 6:1-2

1 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? 2 Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?

Tänk dig den här kvinnan som springer ut ur Simons hus, hon skulle ju aldrig komma på tanken att synda en gång till för att få ännu mer nåd! Så dumt! Hennes glädje är ju just att hon inte behöver leva det här livet längre! Att skammen inte binder henne kvar! Vi måste förstå skillnaden mellan skuld och skam, det är två helt olika saker.

Det finns somliga människor som bär på djup skuld utan att känna det minsta skam, det kan man göra. Men man kan bära på väldigt mycket skam utan att egentligen bära på skuld. Ibland träffar man kristna som bekänner samma synd begången någon gång i mitten på 50-talet, den håller dom på och bekänner morgon, middag och kväll inför Gud. Gud har ju förlåtit för länge sen! Varför håller dom på och bekänner? Jo dom är fulla av skam. Dom har ingen skuld, Gud har tagit skulden, men skammen är kvar.

Det Herren vill är alltså att lösa oss från skammens välde så att vi kan gå frimodigt fram med det som är vår skuld eller vår svaghet och få hjälp vid nådens tron.